Till mottagare av Svenska Fornminnesföreningens Hildebrandpris år 2024 utses docent Ola Wolfhechel Jensen.

Ola Wolfhechel Jensen är en unik röst inom den svenska kulturarvsfältet idag. Sedan många år är han mycket aktiv som arkeologihistoriker och forskare, med djupa kunskaper inom arkeologi, den bredare kulturmiljövården och arkivforskning. Genom sitt arbete för han kunskap och tidigare forskning om arkeologins och kulturmiljövårdens framväxt vidare in i en ny generation, och berättar kunnigt och engagerande om hur vi kom att arbeta med och förstå kulturarvet så som vi gör idag.

Sedan disputationen vid Göteborgs universitet 2002 med avhandlingen Forntid i historien där han behandlar synen från medeltiden och framåt på forntidens lämningar, har Ola W. Jensen i ett antal kunniga och viktiga vetenskapliga publikationer behandlat framväxten av kulturmiljövården i Sverige och Skandinavien samt dess relation till allmänhet och vidare omvärld. Titlarna inbegriper bl.a. Fornlämningsbegreppets historia (2006), Mellan dilettantism och professionalism (2011), Makten över forntiden (2012), Histories of archaeological practices (2012), På spaning efter det förflutna (2018) och Kulturmiljövårdens regionala organisation (2021). Listan kan göras mycket längre. Till hjälp i arbetet har Jensen ständigt haft sina stora kunskaper i arkivforskning och vetenskapsteori. En bärande del i hans analys är hur dagens kulturarvsfält utvecklats genom en dialog, och bitvis kamp om tolkningsföreträde, mellan olika intressenter. Från lärda forskare under medeltid och stormaktstid till den professionella institutionalisering av kulturarvet som tog fart under 1800-talet, där Svenska Fornminnesföreningens uppkomst var en av effekterna. Vi möts också av analyser av kulturarvskonstruktioner, expertis och demokrati, liksom av arkeologisk praktik i fält, kunskapsproduktion och organisation.

Ola W. Jensens forskning har också förmedlats brett till olika intressenter i andra former såsom rapporter, seminarier, vetenskapliga och öppna föreläsningar, utställningar och genom sitt nuvarande arbete på Riksantikvarieämbetets Antikvarisk-Topografiska Arkiv (ATA). När Svenska Fornminnesföreningen fyllde 150 år (2019/2020) var han en av huvudtalarna vid symposiet Proffs och amatörer; som arrangerades av föreningen, med föredraget ”Oss fornvänner emellan”. Mitt under den växande covid 19-pandemin skapades genom honom också en rik och pedagogisk digital utställning på ATAs hemsida om SFFs historia. Hösten 2024 påbörjas ett stort digitaliseringsprojekt med Jensen som projektledare vid Riksantikvarieämbetet (RAÄ), finansierat av Vitterhetsakademien, vilket i samarbete med Kungliga Biblioteket ska beforska och genom digitalisering tillgängliggöra sköra och svårhanterliga arkivhandlingar som speglar RAÄs och Vitterhetsakademiens äldsta historia.

Genom Ola W. Jensens verksamhet löper en konsekvent hållning av nyfikenhet på det förflutna, på vår förståelse av det, och på makten över denna förståelse. Bland nu aktiva arkeologihistoriker skiljer han ut sig genom att skriva praktikhistoria lika mycket som idéhistoria och genom mängden, bredden och kvaliteten av arbeten på området. I sin egen praktik borrar han ner i arkivens källmaterial och lyfter därifrån fram glömda material och nya perspektiv. Detta har gjort honom inte bara kunnig, utan även lärd. Verksamheten är bred och rymmer olika typer av publikationer, tillgängliggöranden och utåtriktad verksamhet. I allt detta motsvarar Ola W. Jensens gärning det som lyfts fram i stadgarna för Hildebrandsfonden: ”för förtjänstfulla publikationer eller andra vetenskapliga insatser [inom] nordisk arkeologi […] inklusive urkundsutgivning”, och gör honom till en mycket värdig mottagare av Hildebrandspriset 2024.

21 augusti 2024

Svenska Fornminnesföreningens styrelse

Svenska Fornminnesföreningens pris till minne av Bror Emil och Hans Hildebrand år 2023, med en prissumma om 35 000 kr, tilldelas fil. dr Margareta Kempff Östlind.

Margareta Kempff Östlind har under sin långa och produktiva forskarkarriär företrädesvis forskat om medeltidens bildkonst, med huvudsaklig inriktning mot medeltida träskulptur. Under sin yrkeskarriär som universitetslektor vid Konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet undervisade hon på ett brett konstvetenskapligt fält, och hon är en i alla sammanhang mycket uppskattad föreläsare. Margareta Östlind har publicerat en mängd förnämliga arbeten ända från trebetygsuppsatsen om Jordan Målare som kom att tryckas i en av Vitterhets-, historie- och antikvitets-akademiens bokserier (1985). Tillsammans med Jan von Bonsdorff och Göran Dahlbäck redigerade hon publikationen I heliga Birgittas trakter: nitton uppsatser om medeltida samhälle och kultur i Östergötland ”Västanstång” (1990). Doktorsavhandlingen Attribueringarnas mångfald: Johannes Stenrat och Hans Hesse: Den senmedeltida verkstadens produktion lades fram vid Stockholms universitet 1994. Den historiografiskt inriktade avhandlingen är av hög kvalité och är inte bara mycket intressant utan även mycket praktiskt användbar genom sin granskning av hur attribueringar till konstnär ofta okritiskt förs vidare utan närmare undersökning av materialet.

Margareta Kempff Östlind var under många år verksam inom Riksantikvarieämbetets projekt Sockenkyrkorna – Kulturarv och bebyggelsehistoria. Projekt, som pågick under 2000-talets två första decennier, är en milstolpe inom svensk kyrkoantikvarisk och kulturhistorisk forskning som resulterade i talrika publikationer. Margareta skrev om kyrkbänkar i alla volymerna, och tillsammans med Markus Dahlberg var hon huvudredaktör för delen om Medelpad och Ångermanland (2018). Denna del av hennes forskning ledde också vidare till artiklar och titlar såsom Kyrkorummet som social arena (2003) och Ceremoniella rum (2006).

Sedan 1980-talet har Margareta Kempff Östlind varit en central och aktiv deltagare i svensk kyrkoantikvarisk forskning, genom sin konstvetenskapliga gärning och den särskilda inriktningen mot kyrklig medeltida konst och träskulptur. Hennes forskning kombinerar detaljkunskaper om stil och hantverksteknik med bredare sociala och kulturhistoriska ramverk. Genom en lång karriär har hon förmedlat djup kunskap och väckt brett intresse för det förflutnas bilder och praktiker både inom och utom akademin. Det är med stor glädje vi tilldelar henne Svenska Fornminnesföreningens pris till Bror Emil och Hans Hildebrands minne år 2023.

Svenska fornminnesföreningens pris till minne av Bror Emil och Hans Hildebrand år 2022, samt en prissumma om 25.000 kr, tilldelas fil. dr Fredrik Hallgren.

Fredrik Hallgren är en erkänd expert på skandinavisk stenåldersarkeologi. Han disputerade år 2008 vid Uppsala universitet med avhandlingenIdentitet i praktik: lokala, regionala och överregionala sociala sammanhang inom nordlig trattbägarkultur där han särskilt intresserade sig för stenålderns hantverkspraktiker och deras roll för kulturell identitet. I sin yrkesroll har Fredrik Hallgren lett flera spektakulära grävningar såsom av den mesolitiska bosättningen i Kanaljorden vid Motala Ström (2009–2013). Vid undersökningar i Dagsmosse, Östergötland fann han och medarbetare tidigare okända stenåldersboplatser och ett mycket fint och välbevarat organiskt fyndmaterial i spåren av pågående torvtäkt. Projektet har inte bara gjort flera spektakulära nyfynd utan även mycket tydligt visat på vilka arkeologiska skatter och möjligheter som döljer sig i miljöer som sällan dokumenteras eller inventeras systematiskt. Likaså på det akuta behovet av att den här typen av miljöer utreds och kartläggs bättre än vad som gjorts tidigare, för att kunna skydda dem bättre.

Fredrik Hallgren har ett stort och starkt intresse för sitt fält, vilket också lett honom att göra återkommande egna fältstudier och undersökningar på olika platser i Skandinavien, ofta bekostade med stipendiepengar eller ur egen ficka. Med stor kunskap och oförtruten entusiasm i bagaget framträder han som både expert och som en stark och egen röst som talar för kulturarvet och arkeologin.

Härmed utses professor emeritus Elisabeth Arwill-Nordbladh som mottagare av Svenska fornminnesföreningens pris till minne av Bror Emil och Hans Hildebrand år 2020. Prissumman är 25 000 kronor.

Elisabeth Arwill-Nordbladh utbildades till arkeolog vid Göteborgs universitet och disputerade där år 1998 med avhandlingen Genuskonstruktioner i nordisk vikingatid: förr och nu. Hennes forskning och publikationer spänner från 1970-talets början till idag. Forskningen kombinerar teoretisk skärpa med metodisk noggrannhet, nyfikenhet och humanistisk tolkning, och karaktäriseras av en särskild känslighet för forntidens människor och livsvillkor. Ämnesmässigt rör hon sig mellan järnålderns materiella kultur, arkeologihistoria och genusstudier, och hon har lämnat viktiga bidrag till forskningen kring såväl yngre järnålderns artefakter som vikingatidens samhälle. I synnerhet har Elisabeth Arwill-Nordbladh varit banbrytande inom svensk och nordisk arkeologi genom sin genusarkeologiska forskning vilken löper som en röd tråd genom hela hennes verksamhet. Detta fält har hon i hög grad varit ledande i att utveckla och hon har utforskat det från flera vinklar. Dels genom studier av järnålderns genus, intersektionalitet och kroppslighet, alltid med en nyanserad syn och konstruktiv känslighet för dåtidens villkor liksom för relationen mellan dåtidens realiteter och vår nutida blick. Dels har hon vetenskapshistoriskt lyft fram flera kvinnliga pionjärer inom arkeologin, särskilt Hanna Rydh, och visat på villkoren för kvinnor att verka inom det arkeologiska fältet både förr och nu. I sin dagliga gärning har Elisabeth Arwill-Nordbladh också varit en ambitiös och omtyckt lärare för studenter på olika nivåer liksom en eftersökt granskare, kommentator och opponent på grund av sin alltid skarpa läsning parad med en konstruktiv och nyfiken blick. Genom sin forskning, lärargärning och akademiska verksamhet i stort har hon därmed långsiktigt bidragit till att utveckla det svenska arkeologiska fältet.

Till 2019 års Hildebrandpristagare utses docent Magnus Källström, för sitt föredömliga vetenskapliga runologiska arbete. Prissumman är 25 000 kronor. Källström disputerade 2007 på avhandlingen Mästare och minnesmärken. Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden, där frågan om runristarens utövande i relation till de samtida runstenstexterna avhandlas. Avhandlingen omvärderar en av våra mest kända vikingatida runristare, Åsmund Kåresson, och visar att han varken var upplänning eller missionär som tidigare forskare föreslagit, utan en norrländsk, professionell och mycket rörlig runristare som nådde stjärnstatus under sin verksamhetstid och som med sin ornamentik influerade andra. Källström har tidigare varit verksam bland annat vid Stockholms stadsmuseum och vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet. Han är sedan 2009 verksam vid Riksantikvarieämbetet och arbetar där bland annat med det stora projektet ”Evighetsrunor” och utgivningen av Medelpads runinskrifter, och han är även en hängiven K-bloggare.

Att förmedla kunskapen om runskrift för en bredare publik ligger Magnus Källström varmt om hjärtat och han hörs ofta i radio och citeras i dagspress, ofta i samband med nyfynd av exempelvis runstenar. Han är en ofta anlitad föreläsare som också sedan många år ingår i det medeltidshistoriska nätverket vid Stockholms universitet och som är en självskriven ciceron på de tvärvetenskapliga exkursioner som med jämna mellanrum anordnas. Kombinationen av vetenskaplig ackuratess och stor förmedlingsglädje gör Magnus Källström till en värdig mottagare av det pris som bär namn efter riksantikvarierna Bror Emil och Hans Hildebrand, den senare grundare av själva Runverket.

Hildebrandpriset år 2018 tilldelades arkeologerna Ulf Näsman, prof. emeritus vid Linnéuniversitetet i Kalmar, och Charlotte Fabech, Ph.D i arkeologi vid Århus universitet. Prissumman är 30 000 kronor. Var för sig och gemensamt har de under många år gjort stora och värdefulla insatser för skandinavisk arkeologi. Nu har deras förtjänster aktualiserats genom monografin The Sösdala Horsemen and the equestrian elite of fifth century Europe (2018) som de redigerat och till stor del författat, i samverkan med 15 forskare. Boken redogör för och analyserar de offerfynd som gjordes i Sösdala, Norra Mellby sn i Skåne, åren 1929-30 och 1961, samt fynd från Fulltofta i Skåne som gjordes 1896 och anknyter till Sösdalafynden. En djupare publikation av dessa fynd har länge saknats och varit efterlängtad av den arkeologiska världen. Svenska Fornminnesföreningen vill särskilt uppmärksamma detta stora arbete tillsammans med Ulf Näsmans och Charlotte Fabechs långa och innehållsrika karriärer inom skandinavisk arkeologi.

Ulf Näsman (f. 1944) är främst känd för sitt stora och mycket långvariga engagemang i undersökningarna av Eketorps fornborg på Öland, där han var projektledare år 1973–1977. År 1984 disputerade han vid Uppsala universitet på avhandlingen Glas och handel i senromersk tid och folkvandringstid. Hans viktigaste forskningstemata har varit bebyggelsehistoria och landskapsforskning, järnålderns handel och varuutväxling, krig och befästningsväsende, samt Östersjöområdets samhällsutveckling med de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena bakom riksbildningarna i Danmark och Sverige. Huvuddelen av Näsmans forskning berör tiden ca 200-1 000 e.Kr. och publikationslistan omfattar 138 publicerade artiklar samt åtta stora redaktionella arbeten, ett stort antal i samarbete med Charlotte Fabech.

Charlotte Fabech (f. 1946) har medarbetat i flera stora forskningsundersökningar i Danmark och på Grönland, t.ex. i Illerup Sejlfjord och Ertebølle. Hon disputerade 1992 vid Århus universitet med avhandlingen Religiøse ceremonier og regional variation – offerfund som udgangspunkt for vurdering af samfundsudviklingen fra 2. til 6. årh. e.Kr. i Skandinavien. Hennes forskning har fokuserat på samhällsutvecklingen i Skandinavien under det första årtusendet e.Kr. Forskningsresultaten har presenterats i otaliga publikationer och vid många internationella symposier och gästföreläsningar på museer och universitet i Europa och USA. Utöver egna arbeten kan särskilt nämnas de två omfattande konferensrapporterna Samfundsorganisation og regional variation i Norden i romersk jernalder og folkevandringstid (1991) och Settlement and Landscape (1999) tillsammans med Jytte Ringtved.