2024 docent Ola Wolfhechel Jensen

Utvalda

Till mottagare av Svenska Fornminnesföreningens Hildebrandpris år 2024 utses docent Ola Wolfhechel Jensen.

Ola Wolfhechel Jensen är en unik röst inom den svenska kulturarvsfältet idag. Sedan många år är han mycket aktiv som arkeologihistoriker och forskare, med djupa kunskaper inom arkeologi, den bredare kulturmiljövården och arkivforskning. Genom sitt arbete för han kunskap och tidigare forskning om arkeologins och kulturmiljövårdens framväxt vidare in i en ny generation, och berättar kunnigt och engagerande om hur vi kom att arbeta med och förstå kulturarvet så som vi gör idag.

Sedan disputationen vid Göteborgs universitet 2002 med avhandlingen Forntid i historien där han behandlar synen från medeltiden och framåt på forntidens lämningar, har Ola W. Jensen i ett antal kunniga och viktiga vetenskapliga publikationer behandlat framväxten av kulturmiljövården i Sverige och Skandinavien samt dess relation till allmänhet och vidare omvärld. Titlarna inbegriper bl.a. Fornlämningsbegreppets historia (2006), Mellan dilettantism och professionalism (2011), Makten över forntiden (2012), Histories of archaeological practices (2012), På spaning efter det förflutna (2018) och Kulturmiljövårdens regionala organisation (2021). Listan kan göras mycket längre. Till hjälp i arbetet har Jensen ständigt haft sina stora kunskaper i arkivforskning och vetenskapsteori. En bärande del i hans analys är hur dagens kulturarvsfält utvecklats genom en dialog, och bitvis kamp om tolkningsföreträde, mellan olika intressenter. Från lärda forskare under medeltid och stormaktstid till den professionella institutionalisering av kulturarvet som tog fart under 1800-talet, där Svenska Fornminnesföreningens uppkomst var en av effekterna. Vi möts också av analyser av kulturarvskonstruktioner, expertis och demokrati, liksom av arkeologisk praktik i fält, kunskapsproduktion och organisation.

Ola W. Jensens forskning har också förmedlats brett till olika intressenter i andra former såsom rapporter, seminarier, vetenskapliga och öppna föreläsningar, utställningar och genom sitt nuvarande arbete på Riksantikvarieämbetets Antikvarisk-Topografiska Arkiv (ATA). När Svenska Fornminnesföreningen fyllde 150 år (2019/2020) var han en av huvudtalarna vid symposiet Proffs och amatörer; som arrangerades av föreningen, med föredraget ”Oss fornvänner emellan”. Mitt under den växande covid 19-pandemin skapades genom honom också en rik och pedagogisk digital utställning på ATAs hemsida om SFFs historia. Hösten 2024 påbörjas ett stort digitaliseringsprojekt med Jensen som projektledare vid Riksantikvarieämbetet (RAÄ), finansierat av Vitterhetsakademien, vilket i samarbete med Kungliga Biblioteket ska beforska och genom digitalisering tillgängliggöra sköra och svårhanterliga arkivhandlingar som speglar RAÄs och Vitterhetsakademiens äldsta historia.

Genom Ola W. Jensens verksamhet löper en konsekvent hållning av nyfikenhet på det förflutna, på vår förståelse av det, och på makten över denna förståelse. Bland nu aktiva arkeologihistoriker skiljer han ut sig genom att skriva praktikhistoria lika mycket som idéhistoria och genom mängden, bredden och kvaliteten av arbeten på området. I sin egen praktik borrar han ner i arkivens källmaterial och lyfter därifrån fram glömda material och nya perspektiv. Detta har gjort honom inte bara kunnig, utan även lärd. Verksamheten är bred och rymmer olika typer av publikationer, tillgängliggöranden och utåtriktad verksamhet. I allt detta motsvarar Ola W. Jensens gärning det som lyfts fram i stadgarna för Hildebrandsfonden: ”för förtjänstfulla publikationer eller andra vetenskapliga insatser [inom] nordisk arkeologi […] inklusive urkundsutgivning”, och gör honom till en mycket värdig mottagare av Hildebrandspriset 2024.

21 augusti 2024

Svenska Fornminnesföreningens styrelse

2023 Margareta Kempff Östlind

Utvalda

Svenska Fornminnesföreningens pris till minne av Bror Emil och Hans Hildebrand år 2023, med en prissumma om 35 000 kr, tilldelas fil. dr Margareta Kempff Östlind.

Margareta Kempff Östlind har under sin långa och produktiva forskarkarriär företrädesvis forskat om medeltidens bildkonst, med huvudsaklig inriktning mot medeltida träskulptur. Under sin yrkeskarriär som universitetslektor vid Konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet undervisade hon på ett brett konstvetenskapligt fält, och hon är en i alla sammanhang mycket uppskattad föreläsare. Margareta Östlind har publicerat en mängd förnämliga arbeten ända från trebetygsuppsatsen om Jordan Målare som kom att tryckas i en av Vitterhets-, historie- och antikvitets-akademiens bokserier (1985). Tillsammans med Jan von Bonsdorff och Göran Dahlbäck redigerade hon publikationen I heliga Birgittas trakter: nitton uppsatser om medeltida samhälle och kultur i Östergötland ”Västanstång” (1990). Doktorsavhandlingen Attribueringarnas mångfald: Johannes Stenrat och Hans Hesse: Den senmedeltida verkstadens produktion lades fram vid Stockholms universitet 1994. Den historiografiskt inriktade avhandlingen är av hög kvalité och är inte bara mycket intressant utan även mycket praktiskt användbar genom sin granskning av hur attribueringar till konstnär ofta okritiskt förs vidare utan närmare undersökning av materialet.

Margareta Kempff Östlind var under många år verksam inom Riksantikvarieämbetets projekt Sockenkyrkorna – Kulturarv och bebyggelsehistoria. Projekt, som pågick under 2000-talets två första decennier, är en milstolpe inom svensk kyrkoantikvarisk och kulturhistorisk forskning som resulterade i talrika publikationer. Margareta skrev om kyrkbänkar i alla volymerna, och tillsammans med Markus Dahlberg var hon huvudredaktör för delen om Medelpad och Ångermanland (2018). Denna del av hennes forskning ledde också vidare till artiklar och titlar såsom Kyrkorummet som social arena (2003) och Ceremoniella rum (2006).

Sedan 1980-talet har Margareta Kempff Östlind varit en central och aktiv deltagare i svensk kyrkoantikvarisk forskning, genom sin konstvetenskapliga gärning och den särskilda inriktningen mot kyrklig medeltida konst och träskulptur. Hennes forskning kombinerar detaljkunskaper om stil och hantverksteknik med bredare sociala och kulturhistoriska ramverk. Genom en lång karriär har hon förmedlat djup kunskap och väckt brett intresse för det förflutnas bilder och praktiker både inom och utom akademin. Det är med stor glädje vi tilldelar henne Svenska Fornminnesföreningens pris till Bror Emil och Hans Hildebrands minne år 2023.

2022 Fredrik Hallgren

Utvalda

Svenska fornminnesföreningens pris till minne av Bror Emil och Hans Hildebrand år 2022, samt en prissumma om 25.000 kr, tilldelas fil. dr Fredrik Hallgren.

Fredrik Hallgren är en erkänd expert på skandinavisk stenåldersarkeologi. Han disputerade år 2008 vid Uppsala universitet med avhandlingenIdentitet i praktik: lokala, regionala och överregionala sociala sammanhang inom nordlig trattbägarkultur där han särskilt intresserade sig för stenålderns hantverkspraktiker och deras roll för kulturell identitet. I sin yrkesroll har Fredrik Hallgren lett flera spektakulära grävningar såsom av den mesolitiska bosättningen i Kanaljorden vid Motala Ström (2009–2013). Vid undersökningar i Dagsmosse, Östergötland fann han och medarbetare tidigare okända stenåldersboplatser och ett mycket fint och välbevarat organiskt fyndmaterial i spåren av pågående torvtäkt. Projektet har inte bara gjort flera spektakulära nyfynd utan även mycket tydligt visat på vilka arkeologiska skatter och möjligheter som döljer sig i miljöer som sällan dokumenteras eller inventeras systematiskt. Likaså på det akuta behovet av att den här typen av miljöer utreds och kartläggs bättre än vad som gjorts tidigare, för att kunna skydda dem bättre.

Fredrik Hallgren har ett stort och starkt intresse för sitt fält, vilket också lett honom att göra återkommande egna fältstudier och undersökningar på olika platser i Skandinavien, ofta bekostade med stipendiepengar eller ur egen ficka. Med stor kunskap och oförtruten entusiasm i bagaget framträder han som både expert och som en stark och egen röst som talar för kulturarvet och arkeologin.

2020 Elisabeth Arwill-Nordbladh

Härmed utses professor emeritus Elisabeth Arwill-Nordbladh som mottagare av Svenska fornminnesföreningens pris till minne av Bror Emil och Hans Hildebrand år 2020. Prissumman är 25 000 kronor.

Elisabeth Arwill-Nordbladh utbildades till arkeolog vid Göteborgs universitet och disputerade där år 1998 med avhandlingen Genuskonstruktioner i nordisk vikingatid: förr och nu. Hennes forskning och publikationer spänner från 1970-talets början till idag. Forskningen kombinerar teoretisk skärpa med metodisk noggrannhet, nyfikenhet och humanistisk tolkning, och karaktäriseras av en särskild känslighet för forntidens människor och livsvillkor. Ämnesmässigt rör hon sig mellan järnålderns materiella kultur, arkeologihistoria och genusstudier, och hon har lämnat viktiga bidrag till forskningen kring såväl yngre järnålderns artefakter som vikingatidens samhälle. I synnerhet har Elisabeth Arwill-Nordbladh varit banbrytande inom svensk och nordisk arkeologi genom sin genusarkeologiska forskning vilken löper som en röd tråd genom hela hennes verksamhet. Detta fält har hon i hög grad varit ledande i att utveckla och hon har utforskat det från flera vinklar. Dels genom studier av järnålderns genus, intersektionalitet och kroppslighet, alltid med en nyanserad syn och konstruktiv känslighet för dåtidens villkor liksom för relationen mellan dåtidens realiteter och vår nutida blick. Dels har hon vetenskapshistoriskt lyft fram flera kvinnliga pionjärer inom arkeologin, särskilt Hanna Rydh, och visat på villkoren för kvinnor att verka inom det arkeologiska fältet både förr och nu. I sin dagliga gärning har Elisabeth Arwill-Nordbladh också varit en ambitiös och omtyckt lärare för studenter på olika nivåer liksom en eftersökt granskare, kommentator och opponent på grund av sin alltid skarpa läsning parad med en konstruktiv och nyfiken blick. Genom sin forskning, lärargärning och akademiska verksamhet i stort har hon därmed långsiktigt bidragit till att utveckla det svenska arkeologiska fältet.

2019 Magnus Källström

Till 2019 års Hildebrandpristagare utses docent Magnus Källström, för sitt föredömliga vetenskapliga runologiska arbete. Prissumman är 25 000 kronor. Källström disputerade 2007 på avhandlingen Mästare och minnesmärken. Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden, där frågan om runristarens utövande i relation till de samtida runstenstexterna avhandlas. Avhandlingen omvärderar en av våra mest kända vikingatida runristare, Åsmund Kåresson, och visar att han varken var upplänning eller missionär som tidigare forskare föreslagit, utan en norrländsk, professionell och mycket rörlig runristare som nådde stjärnstatus under sin verksamhetstid och som med sin ornamentik influerade andra. Källström har tidigare varit verksam bland annat vid Stockholms stadsmuseum och vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet. Han är sedan 2009 verksam vid Riksantikvarieämbetet och arbetar där bland annat med det stora projektet ”Evighetsrunor” och utgivningen av Medelpads runinskrifter, och han är även en hängiven K-bloggare.

Att förmedla kunskapen om runskrift för en bredare publik ligger Magnus Källström varmt om hjärtat och han hörs ofta i radio och citeras i dagspress, ofta i samband med nyfynd av exempelvis runstenar. Han är en ofta anlitad föreläsare som också sedan många år ingår i det medeltidshistoriska nätverket vid Stockholms universitet och som är en självskriven ciceron på de tvärvetenskapliga exkursioner som med jämna mellanrum anordnas. Kombinationen av vetenskaplig ackuratess och stor förmedlingsglädje gör Magnus Källström till en värdig mottagare av det pris som bär namn efter riksantikvarierna Bror Emil och Hans Hildebrand, den senare grundare av själva Runverket.

2018 Ulf Näsman och Charlotte Fabech

Hildebrandpriset år 2018 tilldelades arkeologerna Ulf Näsman, prof. emeritus vid Linnéuniversitetet i Kalmar, och Charlotte Fabech, Ph.D i arkeologi vid Århus universitet. Prissumman är 30 000 kronor. Var för sig och gemensamt har de under många år gjort stora och värdefulla insatser för skandinavisk arkeologi. Nu har deras förtjänster aktualiserats genom monografin The Sösdala Horsemen and the equestrian elite of fifth century Europe (2018) som de redigerat och till stor del författat, i samverkan med 15 forskare. Boken redogör för och analyserar de offerfynd som gjordes i Sösdala, Norra Mellby sn i Skåne, åren 1929-30 och 1961, samt fynd från Fulltofta i Skåne som gjordes 1896 och anknyter till Sösdalafynden. En djupare publikation av dessa fynd har länge saknats och varit efterlängtad av den arkeologiska världen. Svenska Fornminnesföreningen vill särskilt uppmärksamma detta stora arbete tillsammans med Ulf Näsmans och Charlotte Fabechs långa och innehållsrika karriärer inom skandinavisk arkeologi.

Ulf Näsman (f. 1944) är främst känd för sitt stora och mycket långvariga engagemang i undersökningarna av Eketorps fornborg på Öland, där han var projektledare år 1973–1977. År 1984 disputerade han vid Uppsala universitet på avhandlingen Glas och handel i senromersk tid och folkvandringstid. Hans viktigaste forskningstemata har varit bebyggelsehistoria och landskapsforskning, järnålderns handel och varuutväxling, krig och befästningsväsende, samt Östersjöområdets samhällsutveckling med de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena bakom riksbildningarna i Danmark och Sverige. Huvuddelen av Näsmans forskning berör tiden ca 200-1 000 e.Kr. och publikationslistan omfattar 138 publicerade artiklar samt åtta stora redaktionella arbeten, ett stort antal i samarbete med Charlotte Fabech.

Charlotte Fabech (f. 1946) har medarbetat i flera stora forskningsundersökningar i Danmark och på Grönland, t.ex. i Illerup Sejlfjord och Ertebølle. Hon disputerade 1992 vid Århus universitet med avhandlingen Religiøse ceremonier og regional variation – offerfund som udgangspunkt for vurdering af samfundsudviklingen fra 2. til 6. årh. e.Kr. i Skandinavien. Hennes forskning har fokuserat på samhällsutvecklingen i Skandinavien under det första årtusendet e.Kr. Forskningsresultaten har presenterats i otaliga publikationer och vid många internationella symposier och gästföreläsningar på museer och universitet i Europa och USA. Utöver egna arbeten kan särskilt nämnas de två omfattande konferensrapporterna Samfundsorganisation og regional variation i Norden i romersk jernalder og folkevandringstid (1991) och Settlement and Landscape (1999) tillsammans med Jytte Ringtved.

2017 Kersti Markus

Svenska fornminnesföreningen delar 2017 ut Hildebrandspriset till professor Kersti Markus vid Tallinns universitet. Prissumman är 30 000 kronor.

Med en gedigen bakgrund som medeltidsforskare, har Kersti Markus väl kvalificerat sig som mottagare av priset. Efter att år 2000 ha disputerat vid Stockholms universitets konstvetenskapliga institution, på en avhandling med titeln ”Från Gotland till Estland. Kyrkokonst och politik under 1200-talet.”, fortsatte Markus främst sin verksamhet i Estland. Men kontakterna med, inte bara Sverige och svenska forskare, utan också de andra skandinaviska länderna, har hela tiden varit täta och givande för ett samarbete på baltisk nivå. Tyngdpunkten för olika forskningsprojekt har framför allt legat på kontakter mellan de baltiska/skandinaviska länderna under medeltiden och på hur de politiska strävandena gestaltat sig i konsten.

Korstågstidens behov av manifestation och vilka uttryck det tog sig är ett av de områden som Markus har behandlat men hon har även intresserat sig specifikt för skandinavisk medeltidskonst och dess ikonografiska innehåll.

Som estnisk forskare har Markus kommit att intressera sig för Birgittinerordens arkitektur, där särskilt Pirita kloster har varit en utgångspunkt för en granskning av ordens visuella symboler, ett uttryck för dess självmedvetenhet under 1400-talets storhetstid.

Och snart föreligger en publikation om de medeltida skandinaviska rundkyrkornas utformning, varifrån kom idén till denna planlösning?

För några år sedan var Kersti Markus ansvarig för programmet och genomförandet av en mycket uppskattad resa till Tallinn och Ösel för Svenska fornminnesföreningens medlemmar.

2016 Bente Magnus

Vid Svenska Fornminnesföreningens julmöte den 7 december kommer Bente Magnus att mottaga Hildebrandspriset samt föreläsa om ”Hans Hildebrand, sikkerhetsnålen og dens mangfoldige utvikling”. Se aktuellt program för mer information.

Prismotiveringen:

2016 års Hildebrandsstipendium till Mag. art. Bente Magnus
Bland de många arkeologer som kvalificerar till ett Hildebrandsstipendium har jag valt att särskilt framhålla Mag. art. Bente Magnus som en lämplig mottagare av priset.

Bente Magnus föddes 1939 i Oslo. Fram till 1989 då hon flyttade till Sverige var hon bosatt i Norge där hon studerat arkeologi vid universiteten i Oslo och Bergen och innehaft et flertal musei-, forsknings- och universitetstjänster under åren 1967-1987. Bente Magnus har även bedrivit universitetsstudier i Aten samt deltagit i arkeologiska fältundersökningar i Libyen. Från Norge har hon omfattande erfarenhet av arkeologiskt fältarbete.

Mag.art. blev hon 1967 vid Bergens universitet på en avhandling om Nordfjords yngre järnålder och med klassisk grekiska och kultur samt klassisk arkeologi som bifack. Åren 1975-1981 var hon forskningsstipendiat vid Norges Almenvitenskapelige Forskningsråd och erhöll docentkompetens som førsteantikvar (1981-1987) vid Universitetet i Bergen, Historisk Museum. 1988-1989 var hon underdirektör hos Riksantikvarien i Oslo. År 1990 fick hon projektanställning vid Historiska Museet och Riksantikvarieämbetet i Stockholm. 1992-2006 bedrev hon egen konsultfirma ”Bente Magnus Cultural Heritage Consultant AB” inom vilken omfattande projektarbeten utfördes för bl.a. RAÄ och SHMM. Under hela sin karriär har Bente Magnus varit en flitig arkeologisk skribent, vilket framgår av hennes CV. Pensionärstillvaron har ingalunda inskränkt hennes publikationsverksamhet. Hon är fortfarande mycket aktiv. År 2010 publicerade hon till exempel en stor avhandling tillsammans med Siv Kristoffersen ”Spannformete kar. Utvikling og variasjon” (AmS Varia 50) och har flera intressanta forskningsuppgifter på gång, bl.a. en som avser en monografi om de svenska reliefspännena från folkvandringstiden.

Bente Magnus framhåller i sitt CV att hon ”arbeidet mye med formidling og populærvitenskap og dels produsert dels fungeret som fagekspert ved oppbyggingen av diverse utstillinger samt radioprogrammer för NRK (Norges radio). Dessuten har jeg vært svært aktiv innen Norsk Kulturhistoriske Landsforbund (NKKM) og internasjonalt museumsvæsen, International Council of Museums (ICOM) og kulturminnesværn, særlig bygnings- og landskapsværn innenfor Fortidsminneforeningen i Norge.” För tiden 1991-2005 redovisar CV:t följande projektanställningar För RAÄ och SHMM.

1991-1993
Medarbetare i det internationella projektet med utställningen Luftangrepp som sattes upp i Stockholm, Trondheim, Bergen, Krakow, London och Haag.

1992-1993
Fungerat som arkeologisk expert för Kulturmagasinet i Sundsvall i förbindelse med uppbyggnaden av utställningen ”Hövdingen i Högom”.

1994-1996
Varit sakkunnig konsult för Birkamuseets permanenta utställning.

1995-1997
Varit medarbetare i EU-projektet ”The transformation of the Roman World”.

1997-1999
Varit sakkunnig konsult och föremålsansvarig för de årliga temautställningarna på Birkamuseet.

Utöver sina engagemang för RAÄ och SHMM har Bente Magnus personligen och privat flitigt deltagit i den arkeologiska debatten, t.ex. genom att engagera sig i Helgö- och Bäckbyprojekten och som norsk representant (1999-2009) fungera som delredaktör för Reallexikon für Germanische Altertumskunde. Hon har också varit norsk redaktör för NAA (Nordic archaeological Abstracts) och 1980-1987 aktiv i det internationella textilnätverket NESAT (North European Symposium for Archaeological Textiles).

Sammanfattande omdöme
Bente Magnus har under hela sin karriär framstått som en modig representant för nordisk arkeologi som inte varit rädd för hävda sitt ämnes intressen i konflikter med överordnade och kolleger även om detta ibland medfört personliga motgångar. Hennes verksamhetsbas har varit bred och internationell och växlat mellan forskning, utställningsarbete och publikationsverksamhet. Hon har fört en svensk-norsk arkeologis tradition vidare vilken kan sägas ha börjat då gotlänningen Gabriel Gustafsson under unionskrisens år anförtroddes ansvaret för undersökningen av Osebergsskeppet, och under andra världskriget då flera norska arkeologer som flyktingar kom att arbeta på svenska museer. Det manifesterade sig år 1952 då Haakon Shetelig som förste icke-svensk erhöll Svenska Fornminnesföreningens Oscar Monteliusmedalj.

Bente Magnus är en synnerligen aktiv och internationellt mycket respekterad arkeolog med särskilt intresse för järnåldern, där hon gjort viktiga bidrag särskilt till folkvandringstidens stilhistoria. Hon är en mycket lämplig mottagare av Hildebrandspriset 2016.

Jan Peder Lamm, stipendiesekreterare i Svenska Fornminnesföreningen

2015 Herman Bengtsson

Herman Bengtsson är sedan 2012 docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet och verksam som forskare vid Upplandsmuseet. Bengtsson disputerade på en avhandling i konstvetenskap om den höviska kulturen år 1999 Den höviska kulturen i Norden. En konsthistorisk undersökning.

Avhandlingen behandlar frågor såsom: fanns det en hövisk kultur i det medeltida Norden? Med utgångspunkt från skriftliga källor och bevarade konsthistoriska föremål gör Bengtsson ett försök att kartlägga ett förhållandevis okänt och mindre ofta uppmärksammat område inom den nordiska konst- och kulturhistorien. Undersökningen omfattar tiden från 1100-talets mitt till 1500-talets början, och behandlar såväl profana konst- och bruksföremål som kyrkliga utsmyckningar med anknytning till den kontinentala, höviska riddarkulturen. Bengtsson har sedan dess publicerat en rad viktiga och lärda studier inom ämnet.

Ett mycket betydande arbete är flerbandsverket om Uppsala domkyrka där Bengtsson agerat redaktör samt medverkande författare. Uppsala domkyrka del 1−7 (Sveriges Kyrkor vol. 227−234).

Bengtsson visar på en stor bredd i sitt författande och i sin kunskap, vare sig det handlar om Albertus Pictor, Den tillfälliga hallbyggnaden under medeltiden eller några notiser om Carl von Linnés grav i Uppsala. Även Sankt Göransgruppen i Storkyrkan i Stockholm har Bengtsson på ett förtjänstfullt sätt behandlat i årsboken för Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund.

Bengtsson är även en flitig föreläsare som på ett entusiasmerande sätt delger publiken sina iakttagelser som ofta har ett oväntat, tidigare obehandlat perspektiv.

Förutom detta så har Bengtsson även undervisat i Konsthistoria vid Ryska statliga humanistiska universitetet i Moskva. En viktig kulturgärning i dessa dagar av politisk instabilitet i östersjöregionen.

Svenska Fornminnesföreningen har det stora nöjet att tilldela Herman Bengtsson 2015-års Hildebrandspris och hoppas på många kommande verk och artiklar av prismottagaren!

2014 Kent Andersson

Vid Svenska Fornminnesföreningens styrelsemöte den 21 oktober 2013 föreslogs att 2014-års Hildebrandspris om 30 000 kronor skulle tilldelas docenten Kent Andersson och att Riksantikvarien skulle meddelas detta då stadgarna stipulerar att den senare ombes godkänna valet, vilket också skedde.

Kent Andersson (född 1959) är fil. dr och docent i arkeologi vid Uppsala universitet. Han utnämndes 2013 till chef för enheten för kulturhistoria och samlingar vid Statens historiska museum i Stockholm. För att erhålla denna tjänst hade han utomordentliga meriter, både som akademisk forskare, som fältarkeolog i ledande befattning inom uppdragsarkeologin, museitjänsteman och populärvetenskaplig författare. Därtill kommer en osedvanligt stor beresthet, främst i Europa och medelhavsområdet.

I sitt CV åberopar Andersson följande anställningar:
1981-1985 1:e amanuens vid Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet
1983-1990 Assistent/antikvarie/1:e antikvarie vid Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar
1991-1995 Doktorandtjänst vid Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet
1995-1999 Forskare/forskarassistent vid Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet
1999-2007 1:e antikvarie vid Statens historiska museum
2007-2010 Verksamhetschef vid Societas Archaeologica Uppsaliensis (SAU), Uppsala

Publikationer utställnings- och folkbildningsverksamhet
CV:t upptar 201 publikationer där tyngdpunkten akademiskt sett avser romersk järnålder men därtill, vilket tyvärr är ovanligt bland arkeologiska forskare, också mängder av populärvetenskapliga arbeten. Det gäller främst smärre artiklar men också välskrivna och spännande böcker som lättläst förklarar invecklade arkeologiska och historiska sammanhang, nu senast en med titeln I Skuggan av Rom. Folkbildningen ligger påtagligt Andersson varmt om hjärtat och han har vinnlagt sig om att vid sidan av sina tjänsteåligganden även ägna sig åt en omfattande publik föreläsningsverksamhet. Också som utställare har Andersson haft denna publika framtonong, inte minst i sitt medarbetarskap vid skapandet av Guldrummet och andra stora utställninga rpå Statens historiska museum. Det skall också särskilt noteras att Andersson prövat på att under en längre period (2011-12) helt ägna sig åt professionellt arkeologiskt författarskap. Betydelsen av detta mångfacetterade förmedlingsarbete är stor och meriterar honom ytterst väl till 2014 års Hildebrandspris.

2013 Göran Dahlbäck & Olle Ferm

Göran Dahlbäck

Göran Dahlbäck, professor emeritus i historia vid Stockholms universitet, tilldelas Hildebrandspriset av Svenska Fornminnesföreningen för sin mycket förtjänstfulla gärning som forskare och lärare om medeltidens konst.

Göran disputerade 1977 på en gedigen avhandling om ”Uppsala domkyrkas godsinnehav med särskild hänsyn till perioden 1344-1527.” Han har också utgivit den populära boken ”I Medeltidens Stockholm”, som kommit ut i hela 3 upplagor, nämligen 1988, 1995 och senast 2013. Göran har också publicerat en mångfald artiklar om olika medeltida ämnen och även varit redaktör för böcker behandlande denna epok.

Sist men inte minst skall hans mångåriga och stimulerande verksamhet som ledare för ”medeltidsseminariet” vid Stockholms universitet framhävas.

Olle Ferm

Professor Olle Ferm har mottagit många priser och hedersbetygelser. Ett av de senare var Rettigska priset utdelat av Vitterhetsakademin år 2010. Olle Ferm disputerade 1990 på en avhandling med titeln ”De högadliga godsen i Sverige vid 1500-talets mitt: geografisk uppbyggnad, räntestruktur och hushållning.”

Svenska Fornminnesföreningen har glädjen att tilldela professor Olle Ferm 2013 års Hildebrandspris, tillsammans med professor Göran Dahlbäck. Som professor i medeltidshistoria har Olle Ferm haft, och har alltjämt, mycket stor betydelse för levandegörandet av och förståelsen för den medeltida europeiska kulturen. Hans kontakter med internationella forskare har inneburit många uppskattade tillfällen för studenter och kolleger att ta del av aktuella rön inom medeltidsämnet. Och då bara inte vad gäller historia – som föreståndare för Centrum för medeltidsstudier (Stockholms universitet) har han initierat många möten med forskare och doktorander från andra discipliner och länder, något som är av avgörande vikt för det medeltida kulturarvet.

En annan betydelsefull uppgift är att vara sammankallande för Medeltidsseminariet, knutet till Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Där har medeltidsforskare ett tvärvetenskapligt samarbetsforum som engagerar forskare från olika ämnen och där ny forskning har företräde.

Olle Ferm har även publicerat sig flitigt – hans vetenskapliga arbeten omfattar utöver avhandlingen många böcker och artiklar, exempelvis Abboten, bonden och hölasset. Skratt och humor under medeltiden och ett flertal artiklar om de medeltida krönikorna.

2012 Maja Hagerman

Fotograf: Leif Hansen

Fotograf: Leif Hansen

Idéhistorikern, vetenskapsjournalisten och författaren och filosofie hedersdoktorn Maja Hagerman har uppmärksammats och rosats av såväl historiker, litteraturkritiker som en bred allmänhet allt sedan hon fick Augustpriset för sin debutbok ”Spåren av kungens män.” Den utsågs till bästa fackbok år 1996. Hon har behandlat medeltiden i ”Tusenårsresan” (1999) och ”I miraklers tid (2003). I boken ”Det rena landet”, berättar hon om konsten att uppfinna sina förfäder” (2006). Hon tar upp de rasläror som härskat i vårt samhälle under 1800- och 1900-talen. I den senaste boken ”Försvunnen värld: om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige” ger Maja Hagerman oss en delvis ny bild av forntiden i vår bygd. Hon skriver om den tid som slutar när ”många böcker om forntid börjar” lär någon ha sagt. Maja Hagerman har förmågan att fängsla och nå nya läsargrupper. Hon greppar över en mycket lång tid av vår historia på ett unikt sätt. Av den anledningen vill Svenska Fornminnesföreningen hedra henne med Hildebrandspriset. Vi kommer efter årsmötesförhandlingarna kl 18.30-19.30 få lyssna på Maja Hagerman som berättar om fest, död kult och vardag från 5000 f Kr till dess vår tideräkning börjar.

2005 Christian Lovén

Motivering för Hildebrandspriset 2005

Svenska Fornminnesföreningen har i år glädjen att dela ut Hildebrandspriset 20.000 kronor till Christian Lovén för hans betydelsefulla forskning om vårt lands medeltida arkitektur.

Han disputerade 1996 på en i uttryckets båda betydelser tungt vägande avhandling om Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. Det är ett ämne som tidigare forskning ägnat mycket mindre intresse och utrymme åt än den har gjort åt våra medeltida kyrkor. Christian Lovéns avhandling botar med besked denna brist. Han behandlar där såväl kungamaktens som biskoparnas och frälsets borgar i medeltidens svenska rike, som ju även omfattade Finland. Dessutom beskriver Lovén i detta sitt magnum opus även skansar och tillfälliga befästningar, frälsets befästa sätesgårdar, på olika sätt befästa kyrkor samt städernas befästningar i form av ringmurar och andra försvarsverk. Till sist ägnas befästningslämningar med okänd bakgrund ett fylligt kapitel. Beträffande varje objekt har Christian inte bara gått igenom den tidigare vetenskapliga litteratur som finns och skriftliga källor i den mån sådana existerar utan också undersökt varje försvarsverk på plats vare sig det är en kvarstående och senare mer eller mindre ombyggd borg, en ruin eller numera endast i terrängen knappt skönjbara rester av ett försvarsverk. Allt redovisas med grundliga beskrivningar och när det gäller viktigare borgar också med ritningar av deras planer och läge i terrängen. Det finns även sammanfattande, analyserande och jämförande kapitel i detta mäktiga lärdomsprov. Detta skulle ha imponerat som resultat av ett teamwork – att det istället är en mans verk väcker förvisso beundran.

Christian Lovén har senare ägnat en uppsats åt de obefästa ”Folkungapalatsen och deras efterföljare” tryckt i den hans lärare Anders Åman tillägnade festskriften, som han också var redaktör för (2000). I en annan uppsats redovisar han sin inventering av våra ”Kloster, klosterliknande inrättningar och klostertraditioner”, publicerad i Fornvännen 2001. Senast har han skrivit om ”Erikskulten i Uppsala. Dubbelhelgonet och den långa stationsvägen” i Årsboken Uppland 2004. Inom ett stort pågående projekt gällande Uppsala domkyrka arbetar Lovén nu med att utforska dess medeltida byggnadshistoria. Vi önskar honom all framgång med denna centrala forskningsuppgift.

Det är en glädje att å Svenska Fornminnesföreningens vägnar få utdela årets Hildebrandspris till en så grundlig, nytänkande och produktiv forskare som Christian Lovén, vilken tagit sig an studiet av stora och väsentliga ämnen inom vår medeltida arkitektur.

Jan Svanberg (Ordförande)

Nils Ringstedt (Vice ordförande)

2003 Inger Estham

Svenska Fornminnesföreningen har glädjen att ge 2003 års Hildebrandspris 40.000 kronor till Inger Estham för hennes framstående forskningsinsatser beträffande äldre svenska textilier.

På detta forskningsfält har Sverige internationellt sett länge intagit en framskjuten plats. Detta beror både på att vi har ett så rikt arv av bevarade äldre textilier och på att vi har haft så framstående forskare på detta område ända sedan föregående sekels början. Då verkade Agnes Branting som tillsammans med Andreas Lindblom gav ut det stora och grundläggande arbetet Medeltida vävnader och broderier i Sverige (1928). Nästa generations ledande expert på historiska textilier var Agnes Geijer, som länge förestod Historiska museets textilavdelning. Denna förnämliga forskningstradition har Inger Estham fortsatt, även hon i sinom tid som direktör för denna avdelning på Statens Historiska Museum.

Estham inledde sin publiceringsverksamhet redan i början av 1960-talet med en skrift om ”Textilvården i kyrkorna” och fortsatte sedan närmast med fyra studier om profana textilier från 1700-talet – tre av dem gällande ”Upplands äldre ryor”. Men redan under 1960-talets senare år fokuserade hennes tryckta artiklar främst på kyrkliga textilier, fr a sådana från 1600- och 1700-talen. Särskilt vill jag nämna Esthams artikel om ”Mässhaksbroderier av Cristoffer och Johan Tobias Sergel” (1968). Hennes licentiat-avhandling om ”Figurbroderade mässhakar från reformationstidens och 1600-talets Sverige” las fram vid konstvetenskapliga institutionen i Uppsala 1972 och utkom två år senare av trycket. Under de följande tre decennierna fram till idag har hon publicerat en mångfald artiklar och böcker om textilier från olika epoker och inte minst om medeltida sådana. Den vackra boken ”Birgittinska textilier” , utgav Estham 1991 som nr 1 i Historiska Museets bokserie Klenoder. Till dem och till andra textilier i Vadstena har hon återkommit i flera senare studier, bl a i den officiella jubileumsbok om Heliga Birgitta som utkommer om ett par veckor. Estham har också skrivit om textilier både i Linköpings stift (1996) och i Linköpings domkyrka, utg. av Sveriges kyrkor (2001). Estham behandlar såväl sömnadstekniken som stilistiska och ikonografiska problem i sitt rika material, det sistnämnda t ex i uppsatsen ”Sankta Lucia från Torskinge; en mässhakes historia” i ICO 1993. Sina djupa kunskaper om olika tiders textilkonst har Inger Estham också sammanfattat i breda epoköversikter i inte mindre än sex band av Signums Svenska Konsthistoria omspännande utvecklingen från gotiken t o m Karl Johanstiden (1996 – 1999).

Hon medverkar också på motsvarande sätt i den under utgivning varande Svensk Kyrkohistoria. Hon blev teologie hedersdoktor 1992.

Estham har ordnat den 1976 invigda utställningen av kyrkotextilier i Uppsala domkyrkas skrudkammare uppe i norra tornet. Hon har också haft huvudansvaret för att skapa Historiska Museets förnämliga textilkammare, som invigdes 1984.

Inger Estham har länge forskat kring Albert pärlstickare. Vilka broderier kan tillskrivas honom utifrån de signerade sviter av kalkmålningar vi nu känner i åtta kyrkor i Mälarlandskspen? Vi hoppas att Hildebrandspriset kan hjälpa henne att slutföra dessa högintressanta och angelägna studier, som hon redan hunnit långt med, kring Albert pärlstickare alias Albert målare alias Albert Immenhusen.

Stockholm den 27 mars 2003

Jan Svanberg
Ordförande i Svenska Fornminnesföreningen

2002 Ingmar Jansson

Utlåtande om Ingmar Jansson som föreslagen kandidat till Svenska Fornminnesföreningens Hildebrandspris år 2002.

Docent Ingmar Valter Jansson, fortsättningsvis benämnd IJ, har av styrelsen för Svenska Fornminnesföreningen föreslagits att tillsammans med prof. Noel Broadbent erhålla 2002-års Hildebrandspris, varvid båda skulle erhålla SEK 20.000.

IJ upprätthåller för närvarande professors tjänsteåligganden vid Inst. för arkeologi vid Stockholms universitet där han sedan 1991 innehaft en rad tjänster som universitetslektor, forskarsassisent och högskolelektor. Dessförinnan har han uppehållit tjänster vid Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer där han bl.a. fungerat som vikarierande forskningschef vid SHM 19.10.1987 – 30.6.1988.

1986 avlade IJ Fil. doktorsexamen i arkeologi vid Stockholms universitet. 1989 blev han docent vid samma universitet och 1996 hedersdoktor vid Ryska Vetenskapsakademiens Institut för den materiella kulturens historia i St. Petersburg.

Ämnet för IJ-s doktorsavhandling var Ovala spännbucklor. En studie av vikingatidens standardsmycken med utgångspunkt i Birka-fynden. Ämnet får sägas vara signifikant för IJ-s intresseinriktning – den materiella kulturen under vikingatiden. Han har publicerat ett 50-tal större och mindre arbeten inom denna sfär – flera av dem i samband med stora internationella vikingautställningar. I sådana har han ofta varit engagerad, inte bara som skribent utan också som framstående arbetande medlem i utställningskommittéerna. Bland dessa utställningar må särskilt nämnas Viking og Hvidekrist. Norden og Europa 800-1200 som 1992 och följande år visades i Paris, Berlin, Köpenhamn samt SHMs och Kreml-museernas The Viking Heritage 1996.

Utöver tjänsten vid universitetet och museer har IJ bedrivit ett omfattande och mångårigt arkeologiskt fältarbete i Sverige, på Irland och i Ryssland. Han har också företagit mycket omfattande forskningsresor, bl.a. i Afghanistan, Turkiet, Iran, Sovjetunionen och de baltiska staterna samt aktivt deltagit i ett stort antal nationella och internationella arkeologiska symposier, konferenser och utgivningsarbeten.

Fornminnesföreningens styrelse har vid sitt förslag om att tilldela IJ Hildebrandspriset framförallt fäst sig vid det varma engagemang som IJ under hela sin karriär och i all sin forskning och undervisning visat för att främja arkeologiskt samarbete mellan de nordiska länderna och länderna inom det forna Sovjetunionen. Detta engagemang har tidigare med uppskattning noterats av Vitterhetsakademien som härför belönat honom med sin antikvariska silvermedalj. Vid Stockholms universitet fick han 1991 – 1992 möjlighet att på heltid fördjupa sitt östliga engagemang inom ramen för forskningsprogrammet Kontakten med östersjöländerna ca 500-1200 e.Kr. Projektet har sedan fortsatt genom åren genom olika förordnanden. Det har varit mycket framgångsrikt och givit många goda forskningsresultat och forskarkontakter. IJ har genom sina goda kunskaper i ryska språket och sitt försynta men ändå offensivt kontaktskapande framträdande fungerat som en utomordentligt kompetent ”humanistiskt-vetenskaplig ambassadör” för Sverige i främst Ryssland och de baltiska staterna. Tilläggas bör att denna verksamhet bedrivits oegennyttigt och med avsevärda ekonomiska och personliga försakelser. Kompensation härför har IJ i rikt mått fått genom stor respons för sina idéer bland de östeuropeiska kolleger och studenter som gynnats av hans insatser och kunskapförmedling. För dem har IJ blivit mycket mer än en lärare och gästforskare, han har blivit institutionen Ingmar Jansson till vilken man tror sig kunna komma med livets alla bekymmer och glädjeämnen, när som helst och i alla väder.

IJ har genom sin arkeologiska verksamhet synnerligen övertygande visat sig vara förtjänt att tilldelas 2002års Hildebrandspris.

Stockholm 2002-03-26

Jan Peder Lamm
Fornminnesföreningens stipendiesekreterare

2002 Noel Broadbent

Svenska fornminnesföreningen har i år äran att utdela sitt Hildebrandspris till två internationellt inriktade svenska forskare med 20.000 kronor var. Ett lysande exempel är den från Amerika försvenskade arkeologen Noel D. Broadbent, professor i arkeologi och samiska studier vid Umeå universitet. Han är forskarutbildad i Uppsala, disputerade år 1979 på en avhandling som behandlade ett mesolitiskt säljägarkomplex i Västerbotten. Denna för sin tid banbrytande avhandling, behandlar utifrån nya perspektiv norrländsk stenåldersbebyggelse, teknologi och kronologi. Därefter övergick Broadbent till Umeå universitet som forskarassistent och lektor och byggde upp ”Center för arktisk kulturforskning”. Detta innebar skapandet av ett cirkumpolärt bibliotek, internationella forskningsnätverk och arkeologiska samlingar. Ett antal tvärvetenskapliga forskningsprojekt utvecklades under denna period och en ny skriftserie startades: ”Readings in Saami Histori, Culture and Language”. År 1990 återvände docent Broadbent till USA för central tjänst vid Office of Polar Programs, National Science Foundation, i Washington DC. Det ryktades om att han för expeditioner i denna tjänst hade tillgång till ett större antal Herkulesplan. Han fick flera utmärkelser för sina insatser i både Arktis och Antarktis, bl a Antarctic Service Medal, som han fick i samband med två arkeologiska undersökningar av historiska forskningsstationer i Antarktis. År 1996 välkomnades Noel åter till Sverige, nu som professor vid Umeå universitet. För närvarande leder han Riksbanksfondens stora projekt om Norrlands forntid ”Möten i Norr” som omfattar nio doktorander i Umeå, Stockholm och Lund. Projektet bygger på synen om norra Fennoskandia som mötesplats för europeiska och eurasiska folk, teknologier, ekonomier och ideologier under 9000 år.

Noels forskning berör de yttersta geografiska marginalerna på vårt klot. Detta gäller även hur och varför dessa marginella områden uppsökts av människor över tid. Han har därför intresserat sig för vår tids polarexpeditioner och engagerat sig i kulturmiljövård i avlägsna områden.

Noel har ofta anlitats i sakkunniguppdrag och som fakultetsopponent. Han har vidare engagerat sig i etiska frågor inom arkeologi.

Åke Hyenstrand

2001 Jan Svanberg

Prismotivering 2001 – Jan Svanberg

Svenska Fornminnesföreningen har äran att överlämna årets Hildebrandpris till Jan Svanberg, professor i konstvetenskap. Professor Svanberg är välkänd för Svenska Fornminnesföreningen, för vilken han sedan ett antal år är en ständig källa till glädje genom sina mångsidiga kunskaper. Han är engagerad, kunnig och generös med sitt stora vetande.

Utöver sin mångåriga gärning som en mycket uppskattad lärare vid de konstvetenskapliga institutionerna vid Stockholms och Oslo universitet, har han över hela landet genom välbesökta föreläsningar, visningar och exkursioner bidragit till en ökad förståelse och ett ökat intresse för framför allt medeltidens epok. En insats som får ses som folkbildande.

Tiden har också räckt till för en omfattande litterär produktion där han bland annat har fördjupat sig i de medeltida byggmästarnas situation. Vad gäller forskningen kring Bernt Notke har denna i Jan Svanberg fått ett eminent tillskott. Årets Hildebrandpristagare är en värdig representant för konsthistorisk och kulturhistorisk forskning.

Svenska Fornminnesföreningen