Pris till historikern Dick Harrison

I samband med Svenska Fornminnesföreningens heldagssymposium om Birger Jarl på Medeltidsmuseet i Stockholm den 28 november, tilldelades historikern, professorn och författaren Dick Harrison Svenska Fornminnesföreningens Monteliusmedalj. Medaljen, som har utdelats sedan 1952, med stor sparsamhet, är instiftad till Oscar Montelius minne för bland annat ”framstående insatser på föreningens intresseområden, främst arkeologisk forskning, men även den yttre kulturminnesvården och museiväsendet”. Harrison har med sin breda publicering väsentligt bidragit till ett ökat historieintresse i vårt land, vilket nu uppmärksammas genom tilldelningen av Monteliusmedaljen. År 2002 utkom Harrison med den prisbelönta boken ”Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige” och vid symposiet talade Harrison över ämnet ”Den siste jarlen”. Symposiet arrangerades med anledning av 800-årsjubileet av jarlens födelse.

Svenska Fornminnesföreningens ordförande Jan Svanberg överräcker Monteliusmedaljen till Dick Harrison. Foto: Boris Söderlind.

Professor emeritus Stig Welinder tilldelas Monteliusmedaljen för sina mångåriga och betydelsefulla insatser för svensk arkeologi, inte minst från sin tid vid Mittuniversitetet (tidigare Mitthögskolan). Welander är även paleobotaniker och etnohistoriker. För en bredare publik är han känd för den första volymen i standardverket om Sveriges historia: ”Sveriges historia – 13 000 f.Kr. – 600 e.Kr.”, utgiven genom Norsteds förlag.

Stig Welinder tilldelades Monteliusmedaljen vid föreningens julmöte på Historiska museet den 10 december 2009.

Svenska Fornminnes Föreningens Montelius-medalj till Evert Baudou

Svenska Fornminnes Föreningen har nu äran att utdela Montelius-medaljen till en av vår tids främsta arkeologer professor emeritus Evert Baudou i Umeå. Föreningen vill därmed markera sin uppskattning och respekt inför en forskar- och yrkesbana som sträcker sig över mer än ett halvsekel. Den innefattar stationer som Riksantikvarieämbetet, Stockholms Universitet, Statens Historiska Museum och Umeå Universitet.

I sin forskning har Evert satt outplånliga avtryck. Nämnas kan hans studie över den yngre bronsåldern i Nordeuropa med en fyndkatalog som bara Evert skulle kunna åstadkomma. Vidare har han givit de forna norrländska regionerna ansikten. Därtill bör nämnas hans monumentala historik över arkeologisk forskning i Norden. Många torde uppskatta att han i sistnämnda arbete framhåller bebyggelsearkeologins stora betydelse.

Everts saklighet, djupa kunskaper och klarsyn har lett till många höga förtroendeuppdrag, främst inom forskarsamhället, vid Umeå Universitet och i Vitterhetsakademien i Stockholm. Uppskattningen av hans ärlighet mot kolleger och ständiga uppmuntran visades nyligen i den väldiga uppslutning som hans vänbok fick. Vi ser fram emot nästa steg Evert tar – att ge oss en allsidig bild av Oscar Montelius, vars distinkta profil ses på denna medalj, som jag nu överräcker till Evert Baudou.

För Svenska Fornminnes Föreningen

Åke Hyenstrand (vice ordförande)

Jan Svanberg (ordförande)

Svenska Fornminnesföreningen har i dag den stora äran att utdela Monteliusmedaljen till professor Björn Ambrosiani. I mer än ett halvsekel har Björn intagit en central plats i svensk arkeologi. Några korta motiveringar kan vara på sin plats.

För närmare 50 år sedan var svensk arkeologi på väg mot ett kaos. Fornlämningsregistret i kombination med fornminneslagen skulle sättas på sitt första verkliga prov. Skälet var de stora utbyggnaderna i de fornminnesrika regionerna kring Stockholm och Mälaren. Grävningstekniken måste utvecklas och rationaliseras och en fungerande organisation skapas. Björn Ambrosiani var den som gjorde allt detta åren omkring 1960. Med stor envishet, organisatorisk förmåga och teknisk skicklighet byggde han upp Riksantikvarieämbetets Uppdragsverksamhet. Omkring sig samlade han en stor skara yngre, entusiastiska medarbetare. I allt detta låg också den vetenskapliga bearbetningen, som ledde fram till avhandlingen 1964.

Detta var en pionjärtid utan motstycke. Aldrig tidigare hade så stor arkeologisk kunskap samlats på så kort tid. Traditionella fördomar, både inom och utom Riksantikvarieämbetet ställdes på huvudet.

Björns avhandling tillhör en av de mest innovativa under 1900-talet. Den kom att konsolidera begreppet bebyggelsearkeologi under lång tid. Bland Björns stora projekt under senare år kan givetvis Birkaundersökningarna nämnas. Han har även utsträckt sina forskningsinsatser till andra landsdelar, t ex Härjedalen med gravfältet Krankmårtenhögen.

Vad som binder samman ett par generationer av uppdragsgrävare under ett halvsekel är det vetenskapliga ansvar och den nyfikenhet som skapades av Björn Ambrosiani.

Svenska Fornminnesföreningens styrelse

Jan Svanberg
Ordförande

Marian Ullén kom som ung lundensisk forskare 1961 till Riksantikvarieämbetet med en fil. kand-examen i ämnena konsthistoria, arkeologi och pedagogik i bagaget, påbyggd med medeltidsarkeologi. Hon knöts 1963 till Sveriges Kyrkor som redaktör och forskare och fick börja med att ägna sig åt Bohusläns kyrkor, som följdes av kyrkor i Närke och sedan Småland som blev det egna specialområdet. Den första monografin, ”Kyrkorna i Sjösås” (1967) kom att följas av ytterligare 13 kyrkomonografier, däribland om ”Växjö domkyrka” (1970), den medeltida träkyrkan i Granhult och den för sina medeltida målningar berömda kyrkan i Dädesjö. Samma år som den första smålandskyrkan publicerades, 1967, avslutade Marian Ullén också sina tidigare i Lund påbörjade licentiatstudier för Armin Tuulse vid Stockholms universitet med en licentiatavhandling om Smålands medeltida monumentalmåleri.

Hon inledde 1983 Sveriges Kyrkors nya kategoriinventeringar med ”Medeltida träkyrkor, del 1, som omfattar Småland och Södra Östergötland, och medeltida träkyrkor har därefter blivit ett av hennes specialområden. 1987 utkom den omfattande byggnadsbeskrivning av Linköpings domkyrka. där Marian Ullén var både redaktör och huvudförfattare. Två år senare inleddes Sveriges Kyrkors nya stora översiktsprojekt, ”Kyrkobyggnader 1760 – 1860” med Ullén som en av projektledarna och författarna.

Även i det tvärvetenskapliga projektet ”Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria”, som med stöd från Riksbankens Jubileumsfond startades 1996 och nu går mot sin fullbordan, engagerades Marian Ullén. Hon har även efter sin pensjonering 1999 fortsatt att arbeta inom projektet med ansvar bl a för kyrkorna i Blekinge (utg. vintern 2003), Småland och Öland och också delvis de östgötska kyrkorna, där Ullén bl a utfört en specialstudie över de medeltida dopfuntarna som kommer att publiceras under året.

Utanför verksamheten på Sveriges Kyrkor har Marian Ullén utgivit ett hundratal vetenskapliga och populärvetenskapliga skrifter och artiklar. Hon har också medarbetat i Signums svenska konsthistoria och Sveriges Kyrkohistoria beträffande fr a medeltidens arkitektur och bildkonst men även nyklassicismens epok med personligheter som biskopen Esaias Tegnér och målaren Per Höhrberg i centrum.

Hon är nu en värdig mottagare av Svenska Fornminnesföreningens Oscar Montelius medalj.

Stockholm den 27 mars 2003

Jan Svanberg
Ordförande i Svenska Fornminnesföreningen

Åke Hyenstrand tilldelas Montelius-medaljen för att han under ett långt arbetsliv

– haft ett djupt engagemang för vården av våra kulturminnen,
– varit en frågvis, fantasifull och framstående forskare
– och inte minst en engagerad och stimulerande lärare.

Stockholm den 27 mars 2003

Gustaf Trotzig, Styrelseledamot och Jan Svanberg, Ordförande i Svenska Fornminnesföreningen

Ragnhilds far var jurist och farbrodern var Sixten Strömbom, museiman och professor i konsthistoria. Han arbetade bl a med nya tidens svenska porträttkonst och skrev Konstnärsförbundets historia. Men Ragnhilds konsthistoriska studier vid Stockholms högskola, påbörjade 1937, fick en annan inriktning. Ty här fick hon Johnny Roosval som inspirerande lärare. Eftersom familjen Strömbom hade sommarställe på Öland bad Ragnhild att få skriva uppsats om ett öländskt medeltidsämne. Men Roosval lät henne istället skriva om en gotländsk stenmästare han hade döpt till Calcarius och som han menade även hade verkat på Öland. Ragnhilds kandidatuppsats om ”Calcarius” publicerades sedan i Konsthistorisk Tidskrift 1942 och är alltjämt det grundläggande arbetet om denna verkstad eller konstnärsgrupp i vilken hon urskiljde en ”Calcarius primus”, som först lett verkstaden på Gotland och en ”Calcarius secundus” som sedan övertagit den och även arbetat på Öland. Sedan blev hon amanuens hos Roosval. Sin licentiatavhandling om ”Olaus Magnus illustrationer” framlade hon 1946.

Men Öland skulle förbli Ragnhilds främsta forskningsfält. Redan 1940 fick hon i uppdrag att kolla en äldre, nyligen bortgången konsthistorikers manuskript om Ölands kyrkor. Dem har hon sedan fortsatt att arbeta med i egen grundforskning, från 1946 på en arvodestjänst, som 1976 förstatligades jämte andra tjänster vid Sveriges kyrkor. Inom dess serie av monografier har Ragnhild Boström under åren publicerat hälften av Ölands 34 kyrkor.

Hon blev filosofie hedersdoktor vid Stockholms universitet 1984. Och är nu en värdig mottagare av Svenska Fornminnesföreningens Oscar Montelius medalj.

Stockholm den 27 mars 2003

Jan Svanberg
Ordförande i Svenska Fornminnesföreningen

Ragnhild Boström årets Ölänning

Onsdagen den 8 juli 2009 insåg solen att det verkligen var dags att titta fram. Detta hände mitt emellan regnskurarna på det då av hisklig nederbörd drabbade norra Öland.

Särskilt sken den över Sollidens slott. Speciellt vänliga strålar riktades mot Svenska fornminnesföreningens äldsta arbetande ledamot, Fil. dr. Ragnhild Boström som då utnämndes till årets ölänning. Hon blev den trettionde i raden av förtjänta ölänningar. Vid en högtidlig ceremoni fick hon framför slottet höra folkets jubel och ur kungens hand ta emot diplom och andra insignier som hör utnämningen till. Till ceremonien hade traditionsenligt också alla medlemmar i den exklusiva gruppen av tidigare utnämnda hedersölänningar inbjudits att tillsammans med den nyutnämnda dricka kaffe, äta tårta och i kungaparets närvaro ha en allmänt trevlig stund. Bland dem märktes ytterligare en av Fornminnesföreningens medlemmar, docent Ulf Erik Hagberg tidigare chef för Statens historiska museum. Han blev 1995 års ölänning.

Ragnhild har i högre grad än många av sina bröder och systrar inom gruppen gjort sig förtjänt att utnämnas till ”Årets ölänning”. Men bättre sent än aldrig. Men nog borde hon för minst 25 år sedan fått titeln.

Betydligt mera påpasslig har Fornminnesföreningen varit, Redan 1975 gav den Ragnhild Hildebrandspriset och 2003 hedrades hon med föreningens främsta utmärkelse, Oscar Montelius-medaljen.

Ragnhild har nu fått pris och lokalt erkännande för sitt outtröttliga utforskande av den öländska kyrkliga kulturen.

Nedan saxas rader ur den intervju som tidningen Barometern gjorde på bemärkelsedagen. Där får vi ta del av Ragnhilds synpunkter på sitt arbete kring det öländska kulturarvet.

– ”Jag har tålamod, nyfikenhet och är väldigt intresserad av det jag håller på med och de människor jag träffar. Jag vill veta mer och är en envis käring”.

Vad betyder den här utmärkelsen?

– Jag blev kollosalt glad och överraskad när jag fick beskedet. Det här gör att jag känner uppskattning för det jag gör.

Vilken är den intressantaste upptäckt du gjort?

– Det betydde mycket för mig när jag var med och rev 1800-talskyrkan i Köping 1953 och vi hittade runstenar med färgspår. Det var en svindlande upplevelse.

Vad betyder Öland för dig?

– Allt! Jag älskar Öland. När jag har haft problem i livet, som när min man gick bort, har Öland gett mig kraft. Jag har många vänner här och tycker mycket om det fantastiska landskapet med den höga himlen och den låga horisonten.

Arbetar du fortfarande, trots att du fyllt 91 år?

– Ja, det är mycket nyttigt att hålla de grå cellerna igång. Nu håller jag på att skriva färdigt om de medeltida kapellen.

Professor Märta Strömberg är en av våra främsta arkeologer inom nordisk förhistoria. Hon tillhör den unika kategori forskare som behärskar detaljerad kunskap om en mängd olika forskningsfält, alltifrån stenålderns grav- och bosättningsmönster till medeltidens bondesamhälle.

Exempel på nya metoder och perspektiv fanns att läsa redan i hennes doktorsavhandling 1961 som behandlade Skånes yngre järnålder och där hon kunde konstatera olika former av förtätade gårdsbosättningar. Hon påpekade också tidigt vikten av småskaliga analysområden för studier av kontinuitet i förhistorisk och historisk bebyggelse. Ett sådant analysområde kom för hennes egen del att så småningom bli Hagestad i östra Skåne. I Hagestadsprojektet har Märta lyckats engagera såväl ett stort antal forskare som att väcka historieintresset hos lokalbefolkningen.

Märta har givit ut ett stort antal publikationer som haft stor betydelse för forskningen både nationellt och internationellt. Med sina populärvetenskapliga artiklar och via media har hon också som få lyckats förmedla sin kunskap till en bredare publik. Som lärare och föreläsare har Märtas mentorskap haft en stor betydelse för otaliga studenter genom åren och hennes generositet och öppenhet har inte bara omfattat den egna institutionens elever utan studenter från landets alla hörn. För det intresse, den respekt och glädje som Märta skapat hos alla dem som kommit i kontakt med henne vill Svenska fornminnesföreningen hedra henne med Monteliusmedaljen.

2002-02-20 Monteliusmedaljen har enligt ett enhälligt beslut av Svenska Fornminnesföreningens styrelse tilldelats professor Brita Malmer, Lidingö.

Malmer, som är född i Malmö, bedrev sina studier i bl a nordisk arkeologi och historia vid Lunds universitet. Hon blev fil. lic. 1953 och engagerades vid denna tid i det stora arbetet med publiceringen av de ofantligt stora vikingatida myntskatter som påträffats och påträffas inom det nuvarande Sveriges gränser. Hon har där sysslat med de skandinaviska mynten, som i huvudsak imiterar anglosaxiska silverpennies, till en början dock karolingiska. Hennes doktorsavhandling, Nordiska mynt före år 1000 (1966), tog upp de tidigaste präglingarna, som har kallats ”birkamynt”; hon kunde med en snillrik bevisföring klargöra att de äldsta typerna (från 825 och framåt) härrörde från södra Danmark (Hedeby) och de från 900-talet längre upp i samma land, men ingalunda från Birka. Avhandlingen renderade henne en docentur vid Lunds universitet.

Från 1962 fast anställd vid Kungl Myntkabinettet och dess chef 1971-79, fick hon trots de dagliga, administrativa göromålen och utställningarna möjlighet att publicera såväl fortsatta studier i och kataloger över framför allt Sigtuna-myntningen, ett större populärarbete, Mynt och människor (1968), samt att göra en forskningsinsats (med katalog) över Den senmedeltida penningen i Sverige (1980).

När sistnämnda arbete utkom hade hon blivit den första innehavaren av Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria (1979-92), först vid HSFR men sedan placerad vid Stockholms universitet. Hon var också redaktör för det omnämnda stora arbetet med de vikingatida skatterna, Corups nummorum saeculorum IX-XI, och den skriftserie som utger monografier i ämnet. Utöver flera tidigare förstudier – bl a över den tidiga norska myntningen – är Malmer nu inne på tredje delen av publiceringen av de skandinaviska mynten av anglosaxisk typ (Sigtunamynt och andra), som började slås ca 995 i bl a Sigtuna. Bilden av denna myntning har i hög grad förändrats på grund av hennes forskning. Bl a har hon påvisat att präglingen varit i det närmaste kontinuerlig ca 995 – 1030, men att flertalet mynt har meningslösa inskrifter eller imiterar engelska förebilder och först genom hennes ingående stampstudier kan visas hänga samman med de fåtaliga mynt, som är läsliga och slagits i Olof Skötkonungs och Anund Jakobs namn. Det är kanske bortåt 2 miljoner silverpenningar som tillkommit i Sigtuna. Verktyg har transporterats så långt som till Lund, så ett och annat problem återstår att lösa. Den snart färdigställda tredje volymen behandlar framför allt den sista perioden, 1020-talet. Hennes teckningar av mynten och återgivande av inskrifterna utgör ett beundransvärt detaljarbete, som sedan möjliggjort vittgående slutsatser – men med bibehållande av en sträng kritisk inställning till materialets och resultatens bärkraft.

Brita Malmers insats inom numismatiken och då särskilt den vikingatida är den väsentligaste och resultatrikaste i vårt land och under de senaste hundra åren.

2000 Professor Berta Stjernqvist

1995 Professor Mats P. Malmer

1994 Professor Ian Hodder

1993 Sir David Wilson

1990 Professor Louis Binford och överantikvarien Sverker Jansson

1987 Professor Jüri Selirand

1986 Professor Sten Karling, direktör Einar Kjellén och professor Michael Müller-Wille

1980 Professor Greta Arwidsson

1975 Professor Wilhelm Holmqvist

1970 Professor Birger Nerman

1962 HM Konung Gustaf VI Adolf

1952 Professor Hakon Shetelig