Svenska fornminnesföreningen delar 2017 ut Hildebrandspriset till professor Kersti Markus vid Tallinns universitet. Prissumman är 30 000 kronor.

Med en gedigen bakgrund som medeltidsforskare, har Kersti Markus väl kvalificerat sig som mottagare av priset. Efter att år 2000 ha disputerat vid Stockholms universitets konstvetenskapliga institution, på en avhandling med titeln ”Från Gotland till Estland. Kyrkokonst och politik under 1200-talet.”, fortsatte Markus främst sin verksamhet i Estland. Men kontakterna med, inte bara Sverige och svenska forskare, utan också de andra skandinaviska länderna, har hela tiden varit täta och givande för ett samarbete på baltisk nivå. Tyngdpunkten för olika forskningsprojekt har framför allt legat på kontakter mellan de baltiska/skandinaviska länderna under medeltiden och på hur de politiska strävandena gestaltat sig i konsten.

Korstågstidens behov av manifestation och vilka uttryck det tog sig är ett av de områden som Markus har behandlat men hon har även intresserat sig specifikt för skandinavisk medeltidskonst och dess ikonografiska innehåll.

Som estnisk forskare har Markus kommit att intressera sig för Birgittinerordens arkitektur, där särskilt Pirita kloster har varit en utgångspunkt för en granskning av ordens visuella symboler, ett uttryck för dess självmedvetenhet under 1400-talets storhetstid.

Och snart föreligger en publikation om de medeltida skandinaviska rundkyrkornas utformning, varifrån kom idén till denna planlösning?

För några år sedan var Kersti Markus ansvarig för programmet och genomförandet av en mycket uppskattad resa till Tallinn och Ösel för Svenska fornminnesföreningens medlemmar.

Herman Bengtsson är sedan 2012 docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet och verksam som forskare vid Upplandsmuseet. Bengtsson disputerade på en avhandling i konstvetenskap om den höviska kulturen år 1999 Den höviska kulturen i Norden. En konsthistorisk undersökning.

Avhandlingen behandlar frågor såsom: fanns det en hövisk kultur i det medeltida Norden? Med utgångspunkt från skriftliga källor och bevarade konsthistoriska föremål gör Bengtsson ett försök att kartlägga ett förhållandevis okänt och mindre ofta uppmärksammat område inom den nordiska konst- och kulturhistorien. Undersökningen omfattar tiden från 1100-talets mitt till 1500-talets början, och behandlar såväl profana konst- och bruksföremål som kyrkliga utsmyckningar med anknytning till den kontinentala, höviska riddarkulturen. Bengtsson har sedan dess publicerat en rad viktiga och lärda studier inom ämnet.

Ett mycket betydande arbete är flerbandsverket om Uppsala domkyrka där Bengtsson agerat redaktör samt medverkande författare. Uppsala domkyrka del 1−7 (Sveriges Kyrkor vol. 227−234).

Bengtsson visar på en stor bredd i sitt författande och i sin kunskap, vare sig det handlar om Albertus Pictor, Den tillfälliga hallbyggnaden under medeltiden eller några notiser om Carl von Linnés grav i Uppsala. Även Sankt Göransgruppen i Storkyrkan i Stockholm har Bengtsson på ett förtjänstfullt sätt behandlat i årsboken för Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund.

Bengtsson är även en flitig föreläsare som på ett entusiasmerande sätt delger publiken sina iakttagelser som ofta har ett oväntat, tidigare obehandlat perspektiv.

Förutom detta så har Bengtsson även undervisat i Konsthistoria vid Ryska statliga humanistiska universitetet i Moskva. En viktig kulturgärning i dessa dagar av politisk instabilitet i östersjöregionen.

Svenska Fornminnesföreningen har det stora nöjet att tilldela Herman Bengtsson 2015-års Hildebrandspris och hoppas på många kommande verk och artiklar av prismottagaren!

Vid Svenska Fornminnesföreningens styrelsemöte den 21 oktober 2013 föreslogs att 2014-års Hildebrandspris om 30 000 kronor skulle tilldelas docenten Kent Andersson och att Riksantikvarien skulle meddelas detta då stadgarna stipulerar att den senare ombes godkänna valet, vilket också skedde.

Kent Andersson (född 1959) är fil. dr och docent i arkeologi vid Uppsala universitet. Han utnämndes 2013 till chef för enheten för kulturhistoria och samlingar vid Statens historiska museum i Stockholm. För att erhålla denna tjänst hade han utomordentliga meriter, både som akademisk forskare, som fältarkeolog i ledande befattning inom uppdragsarkeologin, museitjänsteman och populärvetenskaplig författare. Därtill kommer en osedvanligt stor beresthet, främst i Europa och medelhavsområdet.

I sitt CV åberopar Andersson följande anställningar:
1981-1985 1:e amanuens vid Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet
1983-1990 Assistent/antikvarie/1:e antikvarie vid Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar
1991-1995 Doktorandtjänst vid Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet
1995-1999 Forskare/forskarassistent vid Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet
1999-2007 1:e antikvarie vid Statens historiska museum
2007-2010 Verksamhetschef vid Societas Archaeologica Uppsaliensis (SAU), Uppsala

Publikationer utställnings- och folkbildningsverksamhet
CV:t upptar 201 publikationer där tyngdpunkten akademiskt sett avser romersk järnålder men därtill, vilket tyvärr är ovanligt bland arkeologiska forskare, också mängder av populärvetenskapliga arbeten. Det gäller främst smärre artiklar men också välskrivna och spännande böcker som lättläst förklarar invecklade arkeologiska och historiska sammanhang, nu senast en med titeln I Skuggan av Rom. Folkbildningen ligger påtagligt Andersson varmt om hjärtat och han har vinnlagt sig om att vid sidan av sina tjänsteåligganden även ägna sig åt en omfattande publik föreläsningsverksamhet. Också som utställare har Andersson haft denna publika framtonong, inte minst i sitt medarbetarskap vid skapandet av Guldrummet och andra stora utställninga rpå Statens historiska museum. Det skall också särskilt noteras att Andersson prövat på att under en längre period (2011-12) helt ägna sig åt professionellt arkeologiskt författarskap. Betydelsen av detta mångfacetterade förmedlingsarbete är stor och meriterar honom ytterst väl till 2014 års Hildebrandspris.

Göran Dahlbäck

Göran Dahlbäck, professor emeritus i historia vid Stockholms universitet, tilldelas Hildebrandspriset av Svenska Fornminnesföreningen för sin mycket förtjänstfulla gärning som forskare och lärare om medeltidens konst.

Göran disputerade 1977 på en gedigen avhandling om ”Uppsala domkyrkas godsinnehav med särskild hänsyn till perioden 1344-1527.” Han har också utgivit den populära boken ”I Medeltidens Stockholm”, som kommit ut i hela 3 upplagor, nämligen 1988, 1995 och senast 2013. Göran har också publicerat en mångfald artiklar om olika medeltida ämnen och även varit redaktör för böcker behandlande denna epok.

Sist men inte minst skall hans mångåriga och stimulerande verksamhet som ledare för ”medeltidsseminariet” vid Stockholms universitet framhävas.

Olle Ferm

Professor Olle Ferm har mottagit många priser och hedersbetygelser. Ett av de senare var Rettigska priset utdelat av Vitterhetsakademin år 2010. Olle Ferm disputerade 1990 på en avhandling med titeln ”De högadliga godsen i Sverige vid 1500-talets mitt: geografisk uppbyggnad, räntestruktur och hushållning.”

Svenska Fornminnesföreningen har glädjen att tilldela professor Olle Ferm 2013 års Hildebrandspris, tillsammans med professor Göran Dahlbäck. Som professor i medeltidshistoria har Olle Ferm haft, och har alltjämt, mycket stor betydelse för levandegörandet av och förståelsen för den medeltida europeiska kulturen. Hans kontakter med internationella forskare har inneburit många uppskattade tillfällen för studenter och kolleger att ta del av aktuella rön inom medeltidsämnet. Och då bara inte vad gäller historia – som föreståndare för Centrum för medeltidsstudier (Stockholms universitet) har han initierat många möten med forskare och doktorander från andra discipliner och länder, något som är av avgörande vikt för det medeltida kulturarvet.

En annan betydelsefull uppgift är att vara sammankallande för Medeltidsseminariet, knutet till Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Där har medeltidsforskare ett tvärvetenskapligt samarbetsforum som engagerar forskare från olika ämnen och där ny forskning har företräde.

Olle Ferm har även publicerat sig flitigt – hans vetenskapliga arbeten omfattar utöver avhandlingen många böcker och artiklar, exempelvis Abboten, bonden och hölasset. Skratt och humor under medeltiden och ett flertal artiklar om de medeltida krönikorna.

2011 Carina Jacobsson

2010 Torun Zachrisson

Motivering för Hildebrandspriset 2005

Svenska Fornminnesföreningen har i år glädjen att dela ut Hildebrandspriset 20.000 kronor till Christian Lovén för hans betydelsefulla forskning om vårt lands medeltida arkitektur.

Han disputerade 1996 på en i uttryckets båda betydelser tungt vägande avhandling om Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. Det är ett ämne som tidigare forskning ägnat mycket mindre intresse och utrymme åt än den har gjort åt våra medeltida kyrkor. Christian Lovéns avhandling botar med besked denna brist. Han behandlar där såväl kungamaktens som biskoparnas och frälsets borgar i medeltidens svenska rike, som ju även omfattade Finland. Dessutom beskriver Lovén i detta sitt magnum opus även skansar och tillfälliga befästningar, frälsets befästa sätesgårdar, på olika sätt befästa kyrkor samt städernas befästningar i form av ringmurar och andra försvarsverk. Till sist ägnas befästningslämningar med okänd bakgrund ett fylligt kapitel. Beträffande varje objekt har Christian inte bara gått igenom den tidigare vetenskapliga litteratur som finns och skriftliga källor i den mån sådana existerar utan också undersökt varje försvarsverk på plats vare sig det är en kvarstående och senare mer eller mindre ombyggd borg, en ruin eller numera endast i terrängen knappt skönjbara rester av ett försvarsverk. Allt redovisas med grundliga beskrivningar och när det gäller viktigare borgar också med ritningar av deras planer och läge i terrängen. Det finns även sammanfattande, analyserande och jämförande kapitel i detta mäktiga lärdomsprov. Detta skulle ha imponerat som resultat av ett teamwork – att det istället är en mans verk väcker förvisso beundran.

Christian Lovén har senare ägnat en uppsats åt de obefästa ”Folkungapalatsen och deras efterföljare” tryckt i den hans lärare Anders Åman tillägnade festskriften, som han också var redaktör för (2000). I en annan uppsats redovisar han sin inventering av våra ”Kloster, klosterliknande inrättningar och klostertraditioner”, publicerad i Fornvännen 2001. Senast har han skrivit om ”Erikskulten i Uppsala. Dubbelhelgonet och den långa stationsvägen” i Årsboken Uppland 2004. Inom ett stort pågående projekt gällande Uppsala domkyrka arbetar Lovén nu med att utforska dess medeltida byggnadshistoria. Vi önskar honom all framgång med denna centrala forskningsuppgift.

Det är en glädje att å Svenska Fornminnesföreningens vägnar få utdela årets Hildebrandspris till en så grundlig, nytänkande och produktiv forskare som Christian Lovén, vilken tagit sig an studiet av stora och väsentliga ämnen inom vår medeltida arkitektur.

Jan Svanberg (Ordförande)

Nils Ringstedt (Vice ordförande)

2004 Birgit Arrhenius

Svenska Fornminnesföreningen har glädjen att ge 2003 års Hildebrandspris 40.000 kronor till Inger Estham för hennes framstående forskningsinsatser beträffande äldre svenska textilier.

På detta forskningsfält har Sverige internationellt sett länge intagit en framskjuten plats. Detta beror både på att vi har ett så rikt arv av bevarade äldre textilier och på att vi har haft så framstående forskare på detta område ända sedan föregående sekels början. Då verkade Agnes Branting som tillsammans med Andreas Lindblom gav ut det stora och grundläggande arbetet Medeltida vävnader och broderier i Sverige (1928). Nästa generations ledande expert på historiska textilier var Agnes Geijer, som länge förestod Historiska museets textilavdelning. Denna förnämliga forskningstradition har Inger Estham fortsatt, även hon i sinom tid som direktör för denna avdelning på Statens Historiska Museum.

Estham inledde sin publiceringsverksamhet redan i början av 1960-talet med en skrift om ”Textilvården i kyrkorna” och fortsatte sedan närmast med fyra studier om profana textilier från 1700-talet – tre av dem gällande ”Upplands äldre ryor”. Men redan under 1960-talets senare år fokuserade hennes tryckta artiklar främst på kyrkliga textilier, fr a sådana från 1600- och 1700-talen. Särskilt vill jag nämna Esthams artikel om ”Mässhaksbroderier av Cristoffer och Johan Tobias Sergel” (1968). Hennes licentiat-avhandling om ”Figurbroderade mässhakar från reformationstidens och 1600-talets Sverige” las fram vid konstvetenskapliga institutionen i Uppsala 1972 och utkom två år senare av trycket. Under de följande tre decennierna fram till idag har hon publicerat en mångfald artiklar och böcker om textilier från olika epoker och inte minst om medeltida sådana. Den vackra boken ”Birgittinska textilier” , utgav Estham 1991 som nr 1 i Historiska Museets bokserie Klenoder. Till dem och till andra textilier i Vadstena har hon återkommit i flera senare studier, bl a i den officiella jubileumsbok om Heliga Birgitta som utkommer om ett par veckor. Estham har också skrivit om textilier både i Linköpings stift (1996) och i Linköpings domkyrka, utg. av Sveriges kyrkor (2001). Estham behandlar såväl sömnadstekniken som stilistiska och ikonografiska problem i sitt rika material, det sistnämnda t ex i uppsatsen ”Sankta Lucia från Torskinge; en mässhakes historia” i ICO 1993. Sina djupa kunskaper om olika tiders textilkonst har Inger Estham också sammanfattat i breda epoköversikter i inte mindre än sex band av Signums Svenska Konsthistoria omspännande utvecklingen från gotiken t o m Karl Johanstiden (1996 – 1999).

Hon medverkar också på motsvarande sätt i den under utgivning varande Svensk Kyrkohistoria. Hon blev teologie hedersdoktor 1992.

Estham har ordnat den 1976 invigda utställningen av kyrkotextilier i Uppsala domkyrkas skrudkammare uppe i norra tornet. Hon har också haft huvudansvaret för att skapa Historiska Museets förnämliga textilkammare, som invigdes 1984.

Inger Estham har länge forskat kring Albert pärlstickare. Vilka broderier kan tillskrivas honom utifrån de signerade sviter av kalkmålningar vi nu känner i åtta kyrkor i Mälarlandskspen? Vi hoppas att Hildebrandspriset kan hjälpa henne att slutföra dessa högintressanta och angelägna studier, som hon redan hunnit långt med, kring Albert pärlstickare alias Albert målare alias Albert Immenhusen.

Stockholm den 27 mars 2003

Jan Svanberg
Ordförande i Svenska Fornminnesföreningen

Utlåtande om Ingmar Jansson som föreslagen kandidat till Svenska Fornminnesföreningens Hildebrandspris år 2002.

Docent Ingmar Valter Jansson, fortsättningsvis benämnd IJ, har av styrelsen för Svenska Fornminnesföreningen föreslagits att tillsammans med prof. Noel Broadbent erhålla 2002-års Hildebrandspris, varvid båda skulle erhålla SEK 20.000.

IJ upprätthåller för närvarande professors tjänsteåligganden vid Inst. för arkeologi vid Stockholms universitet där han sedan 1991 innehaft en rad tjänster som universitetslektor, forskarsassisent och högskolelektor. Dessförinnan har han uppehållit tjänster vid Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer där han bl.a. fungerat som vikarierande forskningschef vid SHM 19.10.1987 – 30.6.1988.

1986 avlade IJ Fil. doktorsexamen i arkeologi vid Stockholms universitet. 1989 blev han docent vid samma universitet och 1996 hedersdoktor vid Ryska Vetenskapsakademiens Institut för den materiella kulturens historia i St. Petersburg.

Ämnet för IJ-s doktorsavhandling var Ovala spännbucklor. En studie av vikingatidens standardsmycken med utgångspunkt i Birka-fynden. Ämnet får sägas vara signifikant för IJ-s intresseinriktning – den materiella kulturen under vikingatiden. Han har publicerat ett 50-tal större och mindre arbeten inom denna sfär – flera av dem i samband med stora internationella vikingautställningar. I sådana har han ofta varit engagerad, inte bara som skribent utan också som framstående arbetande medlem i utställningskommittéerna. Bland dessa utställningar må särskilt nämnas Viking og Hvidekrist. Norden og Europa 800-1200 som 1992 och följande år visades i Paris, Berlin, Köpenhamn samt SHMs och Kreml-museernas The Viking Heritage 1996.

Utöver tjänsten vid universitetet och museer har IJ bedrivit ett omfattande och mångårigt arkeologiskt fältarbete i Sverige, på Irland och i Ryssland. Han har också företagit mycket omfattande forskningsresor, bl.a. i Afghanistan, Turkiet, Iran, Sovjetunionen och de baltiska staterna samt aktivt deltagit i ett stort antal nationella och internationella arkeologiska symposier, konferenser och utgivningsarbeten.

Fornminnesföreningens styrelse har vid sitt förslag om att tilldela IJ Hildebrandspriset framförallt fäst sig vid det varma engagemang som IJ under hela sin karriär och i all sin forskning och undervisning visat för att främja arkeologiskt samarbete mellan de nordiska länderna och länderna inom det forna Sovjetunionen. Detta engagemang har tidigare med uppskattning noterats av Vitterhetsakademien som härför belönat honom med sin antikvariska silvermedalj. Vid Stockholms universitet fick han 1991 – 1992 möjlighet att på heltid fördjupa sitt östliga engagemang inom ramen för forskningsprogrammet Kontakten med östersjöländerna ca 500-1200 e.Kr. Projektet har sedan fortsatt genom åren genom olika förordnanden. Det har varit mycket framgångsrikt och givit många goda forskningsresultat och forskarkontakter. IJ har genom sina goda kunskaper i ryska språket och sitt försynta men ändå offensivt kontaktskapande framträdande fungerat som en utomordentligt kompetent ”humanistiskt-vetenskaplig ambassadör” för Sverige i främst Ryssland och de baltiska staterna. Tilläggas bör att denna verksamhet bedrivits oegennyttigt och med avsevärda ekonomiska och personliga försakelser. Kompensation härför har IJ i rikt mått fått genom stor respons för sina idéer bland de östeuropeiska kolleger och studenter som gynnats av hans insatser och kunskapförmedling. För dem har IJ blivit mycket mer än en lärare och gästforskare, han har blivit institutionen Ingmar Jansson till vilken man tror sig kunna komma med livets alla bekymmer och glädjeämnen, när som helst och i alla väder.

IJ har genom sin arkeologiska verksamhet synnerligen övertygande visat sig vara förtjänt att tilldelas 2002års Hildebrandspris.

Stockholm 2002-03-26

Jan Peder Lamm
Fornminnesföreningens stipendiesekreterare

Svenska fornminnesföreningen har i år äran att utdela sitt Hildebrandspris till två internationellt inriktade svenska forskare med 20.000 kronor var. Ett lysande exempel är den från Amerika försvenskade arkeologen Noel D. Broadbent, professor i arkeologi och samiska studier vid Umeå universitet. Han är forskarutbildad i Uppsala, disputerade år 1979 på en avhandling som behandlade ett mesolitiskt säljägarkomplex i Västerbotten. Denna för sin tid banbrytande avhandling, behandlar utifrån nya perspektiv norrländsk stenåldersbebyggelse, teknologi och kronologi. Därefter övergick Broadbent till Umeå universitet som forskarassistent och lektor och byggde upp ”Center för arktisk kulturforskning”. Detta innebar skapandet av ett cirkumpolärt bibliotek, internationella forskningsnätverk och arkeologiska samlingar. Ett antal tvärvetenskapliga forskningsprojekt utvecklades under denna period och en ny skriftserie startades: ”Readings in Saami Histori, Culture and Language”. År 1990 återvände docent Broadbent till USA för central tjänst vid Office of Polar Programs, National Science Foundation, i Washington DC. Det ryktades om att han för expeditioner i denna tjänst hade tillgång till ett större antal Herkulesplan. Han fick flera utmärkelser för sina insatser i både Arktis och Antarktis, bl a Antarctic Service Medal, som han fick i samband med två arkeologiska undersökningar av historiska forskningsstationer i Antarktis. År 1996 välkomnades Noel åter till Sverige, nu som professor vid Umeå universitet. För närvarande leder han Riksbanksfondens stora projekt om Norrlands forntid ”Möten i Norr” som omfattar nio doktorander i Umeå, Stockholm och Lund. Projektet bygger på synen om norra Fennoskandia som mötesplats för europeiska och eurasiska folk, teknologier, ekonomier och ideologier under 9000 år.

Noels forskning berör de yttersta geografiska marginalerna på vårt klot. Detta gäller även hur och varför dessa marginella områden uppsökts av människor över tid. Han har därför intresserat sig för vår tids polarexpeditioner och engagerat sig i kulturmiljövård i avlägsna områden.

Noel har ofta anlitats i sakkunniguppdrag och som fakultetsopponent. Han har vidare engagerat sig i etiska frågor inom arkeologi.

Åke Hyenstrand

Prismotivering 2001 – Jan Svanberg

Svenska Fornminnesföreningen har äran att överlämna årets Hildebrandpris till Jan Svanberg, professor i konstvetenskap. Professor Svanberg är välkänd för Svenska Fornminnesföreningen, för vilken han sedan ett antal år är en ständig källa till glädje genom sina mångsidiga kunskaper. Han är engagerad, kunnig och generös med sitt stora vetande.

Utöver sin mångåriga gärning som en mycket uppskattad lärare vid de konstvetenskapliga institutionerna vid Stockholms och Oslo universitet, har han över hela landet genom välbesökta föreläsningar, visningar och exkursioner bidragit till en ökad förståelse och ett ökat intresse för framför allt medeltidens epok. En insats som får ses som folkbildande.

Tiden har också räckt till för en omfattande litterär produktion där han bland annat har fördjupat sig i de medeltida byggmästarnas situation. Vad gäller forskningen kring Bernt Notke har denna i Jan Svanberg fått ett eminent tillskott. Årets Hildebrandpristagare är en värdig representant för konsthistorisk och kulturhistorisk forskning.

Svenska Fornminnesföreningen

2000 Mats Burström & Anders Carlsson

1999 Gunilla Åkerström-Haugen

1998 Ulf Erik Hagberg

1997 Mereth Lindgren

1996 Björn Ambrosiani