Alexandra Pesch kommer att mottaga Monteliusmedaljen den 26 oktober på Historiska museet, se följande länk.

Alexandra Pesch
Arkeolog, tysk medborgare, född 25/7 1965. Sedan 2009 anställd som ”Seniorforscherin” vid Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie in Schleswig (ZBSA), och samtidigt vid universitetet i Kiel,

Ph Dr 1995 i arkeologi, Dr habil. i både arkeologi och germanistik (nordisk filologi) 2014 (Univ. München). Pesch har inom arkeologin specialiserat sig på järnåldern från och med den romerska kejsartiden och fram till och med medeltiden. Särskilt framträdande insatser har hon gjort på ”konstarkeologins” ikonografiska område där hon särskilt inriktat sig den skandinaviska bildkonsten som den gestaltat sig i den komplicerade djurornamentiken samt med dess relation till senromersk och kontinentalgermansk konst.

Studierna kring djurornamentiken fann sin form då Pesch i början av sin karriär arbetade som assistent till professor Karl Hauck vid universitetet i Münster. I centrum för forskningarna stod då folkvandringstidens guldbrakteater, vartill senare kom de med dem tekniskt och ikonografiskt besläktade svenska guldhalskragarna. Efter Haucks frånfälle 2007 har Pesch fortföljt dennes arbete med brakteaterna. Efter att sedan 2000 ha publicerat närmare 20 braktatrelaterade uppsatser utkom hon 2007 med den 600 sidor långa avhandlingen Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit – Thema und Variation i vilken hon sorterat upp och analyserat det då ca 1000 nummer omfattande materialet i s.k. formularfamiljer. Härigenom har möjligheterna att utvärdera och förstå denna guldsmyckegrupp som är folkvandringstidens största väsentligt förbättrats.

Alexandra Peschs brakteatforskningar och omfattande engagemang som universitetslärare, utställnings-, workshops- och symposiearrangör kvalificerar henne i sig väl för att föreslås som mottagare av Oscar Monteliusmedaljen. Dock är det inte i första hand till dessa insatser jag nu vill referera utan till det stora och förtjänstfulla arbete hon nedlagt på förverkligandet av en stor monografi om den svenska folkvandringstidens guldhalskragar – de förnämligaste guldsmedsarbeten som någonsin framställts i Norden. Arbetet (ca 700 sid) utkom hösten 2015 och har titeln Die Kraft der Tiere. Völkerwanderungszeitliche Goldhalskragen und die Grundsätze germanischer Kunst. Det är tryckt i Mainz och utgivet i samarbete mellan Römisch-Germanisches Zentralmuseum (Leibnitz Forschungsinstitut für Archäologie) i Mainz och Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie, Schloss Gottorf i Schleswig. Huvudförfattare är Alexandra Pesch under medarbete av undertecknad, Maiken Fecht (+), Barbara Armbruster och Lars O. Lagerqvist.

I sammanhanget vill jag kort redogöra för monografins tillkomsthistoria. Egentligen började den redan 1891 då dåvarande riksantikvarien, Hans Hildebrand, i en uppsats omnämnde att han då förberedde en monografi om guldhalskragarna. Hur långt han kom med sitt arbete får vi nog aldrig veta eftersom något manuskript inte synes finnas bevarat i arkiven. I början av 1970-talet återupptog prof. Wilhelm Holmqvist planerandet av en vetenskaplig monografi och publicerade vid ett symposium ett förarbete därtill. 1980 utkom han med vad han betecknade som ännu ett förarbete, den populärvetenskapliga boken Guldhalskragarna. Det är en mycket trevlig och vacker bok som hittills varit den främsta källskriften i ämnet. Men tyvärr fick Holmqvist aldrig tillfälle att fullfölja intentionen att skriva sin stora vetenskapliga monografi.

1986 kom guldhalskragarna att aktualiseras efter upprepade inbrottsförsök som medförde att Statens historiska museum (SHM) måste evakuera sina forntida guldsmidesföremål till Riksbanken. Undertecknad som då var närmast ansvarig för halskragarna kontaktade då Römisch-Germanisches Zentralmuseum i Mainz (RGZM) och lyckades få till stånd ett samarbete mellan SHM och detta museum som gjort sig känt för sina goda kunskaper då det gäller kopietillverkning. På det sättet fick SHM:s besökare möjlighet att till dess säkerhetsaspekterna kunnat lösas genom tillkomsten av det 1994 öppnade Guldrummet åtminstone kunna få se goda kopior av halskragarna. RGZM inbjöd mig att i Mainz följa kopieringsarbetet under vilket det överenskoms att de båda museerna skulle verka för att kunna publicera en monografi om halskragarna. Närmast ansvariga för detta arbete blev undertecknad och för den guldsmidestekniska sidan därav RZGM:s chefskonservator, Goldschmiedemeisterin Maiken Fecht. 2008 presenterade Fecht första versionen av sitt manus och då kom också Alexandra Pesch att som representant för det nyligen startad ZBSA adjungeras för att skriva den ikonografiska delen av arbetet. I augusti 2010 skedde det katastrofala att Maiken Fecht förolyckades och projektet stod då utan sin gulsmidestekniska medarbetare. Till all lycka kunde Dr Barbara Armbruster (nu professor i Toulouse) övertalas att överta hennes roll. År 2010 gick jag i pension men projektet levde vidare, nu med Alexandra Pesch som primus motor.

Av ovanstående och hennes bifogade CV framgår att Alexandra Pesch är en ytterst kompetent och produktiv arkeolog speciellt intresseinriktad på folkvandringstidsstudier av skandinavisk arkeologi. Hon är inom detta område en av Europas främsta experter. Hon är en ytterst välförtjänt mottagare av Oscar Monteliusmedaljen.

Jan Peder Lamm

Erik Cinthio, professor emeritus i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet.

Erik var professor vid Lunds universitet mellan åren 1980 och 1986, men började undervisa i medeltidsarkeologi redan på 1950-talet som docent i konsthistoria.

Det är ingen överdrift att säga att utan Erik, ingen medeltidsarkeologi i Sverige som vi i dag känner den. Hans betydelse för ämnets etablering och utveckling i vårt land är sannerligen stor, och många är hans efterföljare som alla har gemensamt att de stammar från Eriks institution i Lund.

Erik utvecklade medeltidsarkeologin till en självständig akademisk disciplin i Sverige och hans forskning har främst varit inriktad på kyrko- och stadsarkeologiska problem.

År 1986 hyllades Cinthio med en gedigen festskrift ‪”Medeltiden och arkeologin: festskrift till Erik Cinthio”‬ i volym 1 av Lund studies in medieval archaeology.‬

Det är med stor glädje som Svenska Fornminnesföreningen tilldelar Erik Cinthio föreningens Oscar Montelius-medalj 2015.‬‬

Lektor emerita, docent Ulla Lund Hansen har under en stor del av sin yrkesverksamma tid varit knuten till Köpenhamns universitet där hon fungerat som lärare och forskare.

Det var också vid Köpenhamns universitet som hon 1987 lade fram sin doktorsavhandling Römischer Import im Norden. Wahrenaustausch zwischen dem Römischen Reich und dem freien Germanien während der Kaiserzeit unter besonderer Berücksichtigung Nordeuropas.

Avhandlingen, som behandlar romersk import i Norden och kontakterna mellan det romerska riket och Skandinavien, är en milstolpe i förståelse av den romerska järnåldern som inte bara har betydelse för Norden utan för hela norra Europa.

Genom den mycket grundläggande och brett upplagda analysen som sker i avhandlingen kunde inte minst de kronologiska ramarna för importens uppträdande i Norden fastställas. Men Ulla Lund Hansen nöjde sig inte med detta utan lät också de kronologiska resultaten få kulturhistorisk tillämpning och kunde därmed på en bred front teckna den kulturhistoriska utvecklingen i Norden under de fyra första århundraden efter Kristi födelse.

Genom att kronologiskt fingruppera gravar och föremål var det också möjligt att i viss mån koppla dessa nordiska fynd till kända historiska händelser på romerskt område. Hennes analyser och förståelse av romersk järnålder har givit ett bestående avtryck i forskningen kring perioden och numera bygger en väsentlig del av den forskning som görs på hennes fundamentala arbete.

Slutligen skall nämnas att Ulla Lund Hansen kallats till hedersdoktor i Lund för sina insatser för att stärka förbindelserna mellan universiteten i Lund och Köpenhamn samt för sin roll i Uppåkraprojektet. Hon har också genom en omfattande analys publicerat det vetenskapligt mycket värdefulla glasmaterialet från Helgö i Mälaren. Tack vare sin stora materialkännedom har hon, som kanske den enda i Norden, kunnat sätta detta material i ett större kulturhistoriskt sammanhang.

Svenska Fornminnesföreningen har det stora nöjet att tilldela Ulla Lund Hansen Oscar Monteliusmedaljen vid årsmötet 2015.

Tal till prof. Lars Larsson vid mottagandet av Oscar Montelius-medaljen den 7 maj 2014

Officerare i uniform ser ofta ut som levande CV-n som kan avläsas och tolkas av den initierade. Man börjar med att granska axelklaffarnas stjärnor eller streck och får därigenom reda på hur långt de kommit i karriären. Många av dem har därutöver en eller flera färgglada tygremsor fastsatta i brösthöjd på vänster sida. De symboliserar dekorationer de fått för särskilda insatser de gjort. Då de uppträder i högtidsdräkt bärs de klirrande originalen. Jämför man vid ett sådant tillfälle en högre officer med en minst lika meriterad frackklädd akademiker så utfaller CV-t ytterst sällan till akademikerns fördel. Tvärtom verkar det som om han eller hon aldrig åstadkommit någonting värt att offentligen uppmärksammas.

Men skenet bedrar. Akademikerna belönas oftast på ett helt annat sätt. De kan bli hedersdoktorer vid andra universitet eller fakulteter än de egna, de kan en eller flera gånger ha uppmärksammats med en festskrift eller med en subskriberad medalj med det egna porträttet, alltså en version av porträttet men avsedd att förvaras hemma hos både medaljören och de som subskriberat på medaljen. Det finns också förtjänstmedaljer präglade av olika organisationer som delas ut till särskilt förtjänta personer inom deras verksamhetsfält. Somliga är avsedda att bäras andra inte. Främsta exemplet är nobelmedaljerna som tillsammans med ett diplom utgör kvittot på nobelpriset. I gamla dagar var medaljerna ofta av rent guld och deras öde blev lätt att medaljören snabbt sålde dem till nedsmältning för att bättra på sin dåliga ekonomi.

Till de medaljutdelande humanistiska organisationerna hör Svenska Fornminnesföreningen. Dess finaste utmärkelse är Oscar Monteliusmedaljen, instiftad 1947. Den utdelas för ”framståemde insatser på föreningens intresseområden, främst arkeologisk forskning, men även den yttre kulturminnesvården och museiväsendet”. Också utländska medborgare kan tilldelas medaljen. Första gången den delades ut var 1952 då den tilldelades den norske arkeologen, professor Harald Shetelig. 10 år senare erhöll kung Gustaf VI Adolf medaljen och 8 år senare, d.v.s.- 1970 var det prof. Birger Nermans tur att medaljeras.

Genom åren har 29 Oscar Monteliusmedaljer utdelats, alltså ungefär en vart annat år men ibland har det varit långa intervall mellan medaljeringarna och ibland har upp till 3 personer fått den samma år.

Hur ser då den typiske Oscar-Monteliusmedaljören ut. Jo det kan jag tala om, precis som dagens medaljör, professor Lars Larsson från Lunds universitet. Han eller hon är som Lars en välförtjänt arkeolog och professor. Endast 8 icke-professorer har tilldelats medaljen. I allmänhet är vederbörande svensk men genom åren har också 7 utländska medborgare fått medaljen, i samtliga fall också de professorer.

Det är alltså en sparsmakad församling som Svenska Fornminnesföreningen valt att ge sin främsta utmärkelse. Dagens medaljör befinner sig i ett mycket hedervärt sällskap och har i högsta grad själv förtjänat denna hedersbetygelse. Lars har redan från mycket unga år haft en o ovanlig arkeologiskt inriktad approch, både inomvetenskapligt och utåtriktat. Man kan säga att karriären började redan i tonåren då han på fädernegården i Skåne ristade en egen runsten. Sedan fortsatte detta arkeologiska underbarn som på räls via Lunds universitet på den inslagna vägen med studier och amanuens och assistentförordnanden. FK blev han 1969 med betyg i arkeologi, historia och kvartärgeologi. En god grund för vidare forskning. Lars tog den i kronologisk ordning Först med omfattande studier gällande skånsk stenålder. Nu klassiska fyndorter som Ageröds mosse och Skateholm virvlar förbi som tungviktare i hans över 450 titlar omfattande bibliografi. FD blev han 1978 vid 31 års ålder. 1980-84 verkade han som docent i arkeologi för att 37 årung bli professor i ämnet vid Lunds universitet. 1989 invaldes han som ledamot i Kungl. Vitterhetsakademien och 2001 även i Kungl. Vetenskapsakademien – att bli medlem i bägge dessa akademier är något mycket ovanligt och borgar väl för Lars Larssons stora kapacitet. Personligen är han en lugn och sansad person som verkar helt ostressad, ja rent av så avslappad och jovialisk att man har svårt att förstå en så trevlig man verkligen kan ha åstadkommit så mycket av arkeologisk hårdvara.

Då man studerar hans CV blir man imponerad av hans mångsidighet. Visserligen är det sydskandinaviska stenåldersstudier som dominerar men där finns hela tiden vidare vyer som fört honom i stort sett runt hela jordklotet med viktiga nedslag i Lettland, Portugal, Sydafrika och till och med på Påskön. Kronologiskt omfattar studierna allt från de tidigaste människorna och fram till medeltiden. Särskilt intresse har han som professor kommit att intressera sig för att undersöka och skriva om Lunds föregångare, Uppåkra. Dit har han också förlagt den arkeologiska institutionens seminariegrävningar. Utöver den handfasta fältarkeologin har Lars dessutom fungerat som redaktör och utgivare eller medutgivare av ett stort antal arkeologiska publikationer. Särskilt skall nämnas att han sedan 2008 varit huvudredaktör för Fornvännen. Till detta kommer all handledning han givit de studerande på olika nivåer och det fruktbärande tvärvetenskapliga samarbetet särskilt med företrädare för naturvetenskaper som kvartärgeologi, C14-datering, osteologi, antropologi och kulturgeografi. Intresset och energin har ingalunda förminskats i och med att Lars nu gått i pension, han är lika nyfiken och initiativrik som någonsin.

Svenska fornminnesföreningen kan gratulera sig själv att i Lars Larsson ha funnit en så kvalificerad forskare att belöna med sin Oscar Monteliusmedalj. Föreningen önskar honom all lycka till under kommande år. Vi ser med förväntan fram emot alla spännande rör han kommer att överraska oss med.

Svenska Fornminnesföreningen har beslutat att tilldela fil. dr Hans Gillingstam 2013 års Monteliusmedalj.

1947 beslöt Svenska Fornminnesföreningen att instifta en medalj till Oscar Montelius minne. Den utdelas för ”framstående insatser på föreningens intresseområden, främst arkeologisk forskning, men även den yttre kulturminnesvården och museiväsendet”.

Hans Gillingstam, född 1925, är Sveriges främste medeltidsgenealog. Han disputerade på avhandlingen Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden: släkthistoriska studier (1952). Gillingstam har under många år varit verksam som redaktör för Svenskt biografiskt lexikon och har därtill författat en mängd artiklar och recensioner i olika vetenskapliga fora.

Bokverket Äldre svenska frälsesläkter, utgivet av Riddarhusdirektionen, består av genealogier över främst de riksrådsätter som hade utslocknat på manssidan före Riddarhusets tillkomst. Ända sedan projektets begynnelse under tidigt 1950-tal till dess slutförande 2013 har Hans Gillingstam medverkat som redaktör och forskare.

Hans Gillingstams arbeten kännetecknas av exemplarisk noggrannhet och vederhäftighet och hans produktivitet är omtalad. Gillingstams bidrag till kännedomen om Sveriges äldre släkt- och personhistoria är omfattande.

Lennart Karlsson mottog Montelius-medaljen av Svenska Fornminnesföreningen den 12.12. 2012 med följande prismotivering:

Docent Lennart Karlsson kände tidigt att han ville arbeta med bilder och utbildade sig därför till teckningslärare. Som sådan verkade han först några år i Arvika, men flyttade sedan till Stockholm. Här studerade han konstvetenskap vid universitetet och fördjupade sig i medeltidens konst. Han disputerade 1977 på en avhandling om Romansk träornamentik i Sverige med ett fint bildmaterial till stor del bestående av teckningar, som Lennart renritat efter foton.

Men hans storverk handlar om järnsmide. Medieval Ironwork in Sweden kom ut i två mäktiga band 1988, båda rikt illustrerade med foton och teckningar. Han var anställd vid Historiska Museet och arbetade under 1990-talet med att skapa det stora Bilddata-projektet. Han for med sin skåpbil runt i hela landet från Tornedalen i norr till det Skåne, han kommer ifrån, och fotograferade i färg all medeltida bildkonst i kyrkorna, framför allt på dopfuntar, altarskåp och kalkmålningar och på dörrarnas järnsmide. Allt är utlagt på nätet med uppgift om bildernas motiv och datering.

Lennart Karlsson gav 2009 ut Bilden av Maria, en mycket vacker bok med hans foton i fint färgtryck och klargörande text därtill. Och veckan innan han fick Montelius-medaljen for han till sitt förlag i Lund med manus och bilder till nästa bok, som kommer ut hösten 2013 med titeln Ecce homo och har krucifix som huvudtema.

Motivering för tilldelandet av Svenska Fornminnesföreningens Oscar Monteliusmedalj till Jan Svanberg 25 april 2012.

Professor Jan Svanberg har på ett förtjänstfullt sätt under 21 års tid fungerat som ordförande i Svenska Fornminnesföreningen. Denna insats kvalificerar honom redan i och för sig synnerligen väl till att vid sin avgång från ordförandeposten erhålla föreningens Oscar Monteliusmedalj som ett tack för det hängivna arbete han ägnat föreningen. Det har också varit kutym att tidigare ordföranden avtackats på detta sätt. Men det finns minst lika starka vetenskapliga skäl till att tilldela honom medaljen. Svanberg har nämligen under sin ordförandetid gått från klarhet till klarhet inom den konstvetenskapliga disciplinen och uppehållit professurer i ämnet både i Stockholm och i Oslo. I båda fallen är det medeltidens konstutveckling och kulturhistoria som han framförallt vinnlagt sig om att beforska och förmedla. Detta har han gjort både inomvetenskapligt och extra muralt, i bägge fallen på ett förträffligt sätt. Pensionsåldern har långt ifrån medfört en lägre aktivitet på dessa områden. Snarare tvärsom. Jan Svanberg är den borne föreläsaren, han tycker om att docera och ha ett auditorium. Han förenar i sin person de positiva dragen hos den evige studenten, den professionelle reseledaren, den lärde humanisten och folkbildaren.

Svenska Fornminnesföreningens Oscar Monteliusmedalj – nominering av mottagare 2011

Till styrelsen för Svenska Fornminnesföreningen

Undertecknad nominerar härmed docent Claes Gejrot till SFF:s Oscar Monteliusmedalj 2011. Gejrot är född 1960 och han är den nuvarande huvudredaktören sedan 2007 vid det så viktiga projektet Svenskt Diplomatarium vid Riksarkivet.

År 1988 disputerade Gejrot i latin vid Stockholms universitet på en utgåva av Vadstenadiariet – ”Diarium Vadstenense: the memorial book of Vadstena Abbey. Studia Latina Stockholmiensia 33”. En svensk utgåva av detta avhandlingsarbete utkom 1996. Utöver arbetet med Svenskt Diplomatarium har Gejrot exempelvis publicerat “Diplomata novevallensia the Nydala charters 1172Z1280 : a critical edition with an introduction, a commentary and indices” 1994 samt ”Dubia Regulae Salvatoris : två 1400Ztalstexter om maktfördelningen mellan abbedissa och generalkonfessor i ett birgittinkloster : textkritisk utgåva” 1990 – båda viktiga bidrag till kännedomen om medeltidens samhälle. Tillsammans med Sara Risberg och Mia Åkestam var Gejrot redaktör för den uppmärksammade volymen från symposiet i Stockholm 2007 om den heliga Birgitta: “Saint Birgitta, Syon and Vadstena : papers from a symposium in Stockholm 4Z6 october 2007”.

Gejrot leder även Penitentiarieprojektet. Den medeltida penitentiarian var ett av de många ämbetena inom det påvliga hovet, kurian, och behandlade ärenden som hade att göra med synder eller brott mot den katolska kyrkans lag, den kanoniska rätten. Normalt kunde sockenprästerna ge sina församlingsmedlemmar absolution, men i särskilt allvarliga fall hade inte de lokala prästerna eller ens biskoparna den befogenheten. Syndaren var då tvungen att vända sig till den påvliga kurian, och penitentiarieämbetet behandlade ärendet. Materialet är tidigare obearbetade och otillgängliga källor till svensk medeltidshistoria.

Gejrot har genom sina djupa kunskaper samt kontakter med studenter och andra forskare främjat medeltidsforskningen ur både historisk/arkeologisk och konstvetenskaplig vinkel.

Svenska Fornminnesföreningens beslut år 1947 att instifta en medalj till Oscar Montelius minne grundar sig på en vilja att belöna framstående insatser på föreningens intresseområden, främst arkeologisk, men även den yttre kulturminnesvården och museiväsendet. Docent Gejrots engagemang inom latinet stöttar många av de övriga universitetsdisciplinerna i en sann tvärvetenskaplig och mycket givande anda.

Stockholm den 2 mars 2011
Frédéric Elfver
Ledamot, Svenska Fornminnesföreningen

Knut Drake, nu 84 år, har av Svenska Fornminnesföreningen belönats med medaljen till Oscar Montelus minne på grund av en sällsynt lång, fruktbringande och ingalunda avslutad verksamhet i Åbo som byggnadshistorisk forskare, museiman och akademisk lärare. Efter skolgång i födelsestaden Helsingfors påbörjade han sina akademiska studier vid universitetet där, men fullbordade dem vid Lunds universitet, där han 1953 avlade filosofie kandidatexamen med vitsord i historia, arkeologi och konsthistoria. Efter värnplikten blev han forskningsassistent i Tavastehus slott och var ledare för den byggnadshistoriska undersökningen av detta slott 1955 – 70. Detta resulterade i boken Die Burg Hämeenlinna im Mittelalter. Eine baugeschichtliche Untersuchung, vilken publicerades 1968.

Detta var hans doktorsavhandling, som försvarades vid Helsingfors universitet 1968. Därefter var han forskare vid Finlands Akademi 1970 – 72 och sedan under en lång följd av år Direktör för museiväsendet i Åbo stad 1973 – 90. Utnämnd till docent i konsthistoria vid Åbo Akademi 1972 och till docent i Medeltidarkeologi vid Turun Yliopisto (Åbo universitet) 1986, den allra första tjänsten i sitt slag i Finland, kunde han sprida sin kunskap och inspirera yngre generationer till fortsatta byggnadshistoriska studier beträffande främst medeltida borgar och kyrkor i Finland. Bland Drakes många skrifter förutom avhandlingen kan nämnas ”Esbo kyrka under fem sekel (Ekenäs 1958), ”Raseborg. Gråstensmurarna berättar sin historia (Ekenäs 1991) , Forntid ] Nutid –Framtid] Åbo stads historiska museum – Åbo landskapsmuseum 1881 – 1981 (Åbo 1995). I artiklar har Drake fr a behandlat kyrkor såsom Tegelkyrkan i Hattula (1968) och fr a Åbo domkyrka i en rad artiklar publicerade 1986, 1998, 2005, 2009 och 2011.

Pris till historikern Dick Harrison

I samband med Svenska Fornminnesföreningens heldagssymposium om Birger Jarl på Medeltidsmuseet i Stockholm den 28 november, tilldelades historikern, professorn och författaren Dick Harrison Svenska Fornminnesföreningens Monteliusmedalj. Medaljen, som har utdelats sedan 1952, med stor sparsamhet, är instiftad till Oscar Montelius minne för bland annat ”framstående insatser på föreningens intresseområden, främst arkeologisk forskning, men även den yttre kulturminnesvården och museiväsendet”. Harrison har med sin breda publicering väsentligt bidragit till ett ökat historieintresse i vårt land, vilket nu uppmärksammas genom tilldelningen av Monteliusmedaljen. År 2002 utkom Harrison med den prisbelönta boken ”Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige” och vid symposiet talade Harrison över ämnet ”Den siste jarlen”. Symposiet arrangerades med anledning av 800-årsjubileet av jarlens födelse.

Svenska Fornminnesföreningens ordförande Jan Svanberg överräcker Monteliusmedaljen till Dick Harrison. Foto: Boris Söderlind.

Professor emeritus Stig Welinder tilldelas Monteliusmedaljen för sina mångåriga och betydelsefulla insatser för svensk arkeologi, inte minst från sin tid vid Mittuniversitetet (tidigare Mitthögskolan). Welander är även paleobotaniker och etnohistoriker. För en bredare publik är han känd för den första volymen i standardverket om Sveriges historia: ”Sveriges historia – 13 000 f.Kr. – 600 e.Kr.”, utgiven genom Norsteds förlag.

Stig Welinder tilldelades Monteliusmedaljen vid föreningens julmöte på Historiska museet den 10 december 2009.

Svenska Fornminnes Föreningens Montelius-medalj till Evert Baudou

Svenska Fornminnes Föreningen har nu äran att utdela Montelius-medaljen till en av vår tids främsta arkeologer professor emeritus Evert Baudou i Umeå. Föreningen vill därmed markera sin uppskattning och respekt inför en forskar- och yrkesbana som sträcker sig över mer än ett halvsekel. Den innefattar stationer som Riksantikvarieämbetet, Stockholms Universitet, Statens Historiska Museum och Umeå Universitet.

I sin forskning har Evert satt outplånliga avtryck. Nämnas kan hans studie över den yngre bronsåldern i Nordeuropa med en fyndkatalog som bara Evert skulle kunna åstadkomma. Vidare har han givit de forna norrländska regionerna ansikten. Därtill bör nämnas hans monumentala historik över arkeologisk forskning i Norden. Många torde uppskatta att han i sistnämnda arbete framhåller bebyggelsearkeologins stora betydelse.

Everts saklighet, djupa kunskaper och klarsyn har lett till många höga förtroendeuppdrag, främst inom forskarsamhället, vid Umeå Universitet och i Vitterhetsakademien i Stockholm. Uppskattningen av hans ärlighet mot kolleger och ständiga uppmuntran visades nyligen i den väldiga uppslutning som hans vänbok fick. Vi ser fram emot nästa steg Evert tar – att ge oss en allsidig bild av Oscar Montelius, vars distinkta profil ses på denna medalj, som jag nu överräcker till Evert Baudou.

För Svenska Fornminnes Föreningen

Åke Hyenstrand (vice ordförande)

Jan Svanberg (ordförande)

Svenska Fornminnesföreningen har i dag den stora äran att utdela Monteliusmedaljen till professor Björn Ambrosiani. I mer än ett halvsekel har Björn intagit en central plats i svensk arkeologi. Några korta motiveringar kan vara på sin plats.

För närmare 50 år sedan var svensk arkeologi på väg mot ett kaos. Fornlämningsregistret i kombination med fornminneslagen skulle sättas på sitt första verkliga prov. Skälet var de stora utbyggnaderna i de fornminnesrika regionerna kring Stockholm och Mälaren. Grävningstekniken måste utvecklas och rationaliseras och en fungerande organisation skapas. Björn Ambrosiani var den som gjorde allt detta åren omkring 1960. Med stor envishet, organisatorisk förmåga och teknisk skicklighet byggde han upp Riksantikvarieämbetets Uppdragsverksamhet. Omkring sig samlade han en stor skara yngre, entusiastiska medarbetare. I allt detta låg också den vetenskapliga bearbetningen, som ledde fram till avhandlingen 1964.

Detta var en pionjärtid utan motstycke. Aldrig tidigare hade så stor arkeologisk kunskap samlats på så kort tid. Traditionella fördomar, både inom och utom Riksantikvarieämbetet ställdes på huvudet.

Björns avhandling tillhör en av de mest innovativa under 1900-talet. Den kom att konsolidera begreppet bebyggelsearkeologi under lång tid. Bland Björns stora projekt under senare år kan givetvis Birkaundersökningarna nämnas. Han har även utsträckt sina forskningsinsatser till andra landsdelar, t ex Härjedalen med gravfältet Krankmårtenhögen.

Vad som binder samman ett par generationer av uppdragsgrävare under ett halvsekel är det vetenskapliga ansvar och den nyfikenhet som skapades av Björn Ambrosiani.

Svenska Fornminnesföreningens styrelse

Jan Svanberg
Ordförande

Marian Ullén kom som ung lundensisk forskare 1961 till Riksantikvarieämbetet med en fil. kand-examen i ämnena konsthistoria, arkeologi och pedagogik i bagaget, påbyggd med medeltidsarkeologi. Hon knöts 1963 till Sveriges Kyrkor som redaktör och forskare och fick börja med att ägna sig åt Bohusläns kyrkor, som följdes av kyrkor i Närke och sedan Småland som blev det egna specialområdet. Den första monografin, ”Kyrkorna i Sjösås” (1967) kom att följas av ytterligare 13 kyrkomonografier, däribland om ”Växjö domkyrka” (1970), den medeltida träkyrkan i Granhult och den för sina medeltida målningar berömda kyrkan i Dädesjö. Samma år som den första smålandskyrkan publicerades, 1967, avslutade Marian Ullén också sina tidigare i Lund påbörjade licentiatstudier för Armin Tuulse vid Stockholms universitet med en licentiatavhandling om Smålands medeltida monumentalmåleri.

Hon inledde 1983 Sveriges Kyrkors nya kategoriinventeringar med ”Medeltida träkyrkor, del 1, som omfattar Småland och Södra Östergötland, och medeltida träkyrkor har därefter blivit ett av hennes specialområden. 1987 utkom den omfattande byggnadsbeskrivning av Linköpings domkyrka. där Marian Ullén var både redaktör och huvudförfattare. Två år senare inleddes Sveriges Kyrkors nya stora översiktsprojekt, ”Kyrkobyggnader 1760 – 1860” med Ullén som en av projektledarna och författarna.

Även i det tvärvetenskapliga projektet ”Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria”, som med stöd från Riksbankens Jubileumsfond startades 1996 och nu går mot sin fullbordan, engagerades Marian Ullén. Hon har även efter sin pensjonering 1999 fortsatt att arbeta inom projektet med ansvar bl a för kyrkorna i Blekinge (utg. vintern 2003), Småland och Öland och också delvis de östgötska kyrkorna, där Ullén bl a utfört en specialstudie över de medeltida dopfuntarna som kommer att publiceras under året.

Utanför verksamheten på Sveriges Kyrkor har Marian Ullén utgivit ett hundratal vetenskapliga och populärvetenskapliga skrifter och artiklar. Hon har också medarbetat i Signums svenska konsthistoria och Sveriges Kyrkohistoria beträffande fr a medeltidens arkitektur och bildkonst men även nyklassicismens epok med personligheter som biskopen Esaias Tegnér och målaren Per Höhrberg i centrum.

Hon är nu en värdig mottagare av Svenska Fornminnesföreningens Oscar Montelius medalj.

Stockholm den 27 mars 2003

Jan Svanberg
Ordförande i Svenska Fornminnesföreningen

Åke Hyenstrand tilldelas Montelius-medaljen för att han under ett långt arbetsliv

– haft ett djupt engagemang för vården av våra kulturminnen,
– varit en frågvis, fantasifull och framstående forskare
– och inte minst en engagerad och stimulerande lärare.

Stockholm den 27 mars 2003

Gustaf Trotzig, Styrelseledamot och Jan Svanberg, Ordförande i Svenska Fornminnesföreningen

Ragnhilds far var jurist och farbrodern var Sixten Strömbom, museiman och professor i konsthistoria. Han arbetade bl a med nya tidens svenska porträttkonst och skrev Konstnärsförbundets historia. Men Ragnhilds konsthistoriska studier vid Stockholms högskola, påbörjade 1937, fick en annan inriktning. Ty här fick hon Johnny Roosval som inspirerande lärare. Eftersom familjen Strömbom hade sommarställe på Öland bad Ragnhild att få skriva uppsats om ett öländskt medeltidsämne. Men Roosval lät henne istället skriva om en gotländsk stenmästare han hade döpt till Calcarius och som han menade även hade verkat på Öland. Ragnhilds kandidatuppsats om ”Calcarius” publicerades sedan i Konsthistorisk Tidskrift 1942 och är alltjämt det grundläggande arbetet om denna verkstad eller konstnärsgrupp i vilken hon urskiljde en ”Calcarius primus”, som först lett verkstaden på Gotland och en ”Calcarius secundus” som sedan övertagit den och även arbetat på Öland. Sedan blev hon amanuens hos Roosval. Sin licentiatavhandling om ”Olaus Magnus illustrationer” framlade hon 1946.

Men Öland skulle förbli Ragnhilds främsta forskningsfält. Redan 1940 fick hon i uppdrag att kolla en äldre, nyligen bortgången konsthistorikers manuskript om Ölands kyrkor. Dem har hon sedan fortsatt att arbeta med i egen grundforskning, från 1946 på en arvodestjänst, som 1976 förstatligades jämte andra tjänster vid Sveriges kyrkor. Inom dess serie av monografier har Ragnhild Boström under åren publicerat hälften av Ölands 34 kyrkor.

Hon blev filosofie hedersdoktor vid Stockholms universitet 1984. Och är nu en värdig mottagare av Svenska Fornminnesföreningens Oscar Montelius medalj.

Stockholm den 27 mars 2003

Jan Svanberg
Ordförande i Svenska Fornminnesföreningen

Ragnhild Boström årets Ölänning

Onsdagen den 8 juli 2009 insåg solen att det verkligen var dags att titta fram. Detta hände mitt emellan regnskurarna på det då av hisklig nederbörd drabbade norra Öland.

Särskilt sken den över Sollidens slott. Speciellt vänliga strålar riktades mot Svenska fornminnesföreningens äldsta arbetande ledamot, Fil. dr. Ragnhild Boström som då utnämndes till årets ölänning. Hon blev den trettionde i raden av förtjänta ölänningar. Vid en högtidlig ceremoni fick hon framför slottet höra folkets jubel och ur kungens hand ta emot diplom och andra insignier som hör utnämningen till. Till ceremonien hade traditionsenligt också alla medlemmar i den exklusiva gruppen av tidigare utnämnda hedersölänningar inbjudits att tillsammans med den nyutnämnda dricka kaffe, äta tårta och i kungaparets närvaro ha en allmänt trevlig stund. Bland dem märktes ytterligare en av Fornminnesföreningens medlemmar, docent Ulf Erik Hagberg tidigare chef för Statens historiska museum. Han blev 1995 års ölänning.

Ragnhild har i högre grad än många av sina bröder och systrar inom gruppen gjort sig förtjänt att utnämnas till ”Årets ölänning”. Men bättre sent än aldrig. Men nog borde hon för minst 25 år sedan fått titeln.

Betydligt mera påpasslig har Fornminnesföreningen varit, Redan 1975 gav den Ragnhild Hildebrandspriset och 2003 hedrades hon med föreningens främsta utmärkelse, Oscar Montelius-medaljen.

Ragnhild har nu fått pris och lokalt erkännande för sitt outtröttliga utforskande av den öländska kyrkliga kulturen.

Nedan saxas rader ur den intervju som tidningen Barometern gjorde på bemärkelsedagen. Där får vi ta del av Ragnhilds synpunkter på sitt arbete kring det öländska kulturarvet.

– ”Jag har tålamod, nyfikenhet och är väldigt intresserad av det jag håller på med och de människor jag träffar. Jag vill veta mer och är en envis käring”.

Vad betyder den här utmärkelsen?

– Jag blev kollosalt glad och överraskad när jag fick beskedet. Det här gör att jag känner uppskattning för det jag gör.

Vilken är den intressantaste upptäckt du gjort?

– Det betydde mycket för mig när jag var med och rev 1800-talskyrkan i Köping 1953 och vi hittade runstenar med färgspår. Det var en svindlande upplevelse.

Vad betyder Öland för dig?

– Allt! Jag älskar Öland. När jag har haft problem i livet, som när min man gick bort, har Öland gett mig kraft. Jag har många vänner här och tycker mycket om det fantastiska landskapet med den höga himlen och den låga horisonten.

Arbetar du fortfarande, trots att du fyllt 91 år?

– Ja, det är mycket nyttigt att hålla de grå cellerna igång. Nu håller jag på att skriva färdigt om de medeltida kapellen.

Professor Märta Strömberg är en av våra främsta arkeologer inom nordisk förhistoria. Hon tillhör den unika kategori forskare som behärskar detaljerad kunskap om en mängd olika forskningsfält, alltifrån stenålderns grav- och bosättningsmönster till medeltidens bondesamhälle.

Exempel på nya metoder och perspektiv fanns att läsa redan i hennes doktorsavhandling 1961 som behandlade Skånes yngre järnålder och där hon kunde konstatera olika former av förtätade gårdsbosättningar. Hon påpekade också tidigt vikten av småskaliga analysområden för studier av kontinuitet i förhistorisk och historisk bebyggelse. Ett sådant analysområde kom för hennes egen del att så småningom bli Hagestad i östra Skåne. I Hagestadsprojektet har Märta lyckats engagera såväl ett stort antal forskare som att väcka historieintresset hos lokalbefolkningen.

Märta har givit ut ett stort antal publikationer som haft stor betydelse för forskningen både nationellt och internationellt. Med sina populärvetenskapliga artiklar och via media har hon också som få lyckats förmedla sin kunskap till en bredare publik. Som lärare och föreläsare har Märtas mentorskap haft en stor betydelse för otaliga studenter genom åren och hennes generositet och öppenhet har inte bara omfattat den egna institutionens elever utan studenter från landets alla hörn. För det intresse, den respekt och glädje som Märta skapat hos alla dem som kommit i kontakt med henne vill Svenska fornminnesföreningen hedra henne med Monteliusmedaljen.

2002-02-20 Monteliusmedaljen har enligt ett enhälligt beslut av Svenska Fornminnesföreningens styrelse tilldelats professor Brita Malmer, Lidingö.

Malmer, som är född i Malmö, bedrev sina studier i bl a nordisk arkeologi och historia vid Lunds universitet. Hon blev fil. lic. 1953 och engagerades vid denna tid i det stora arbetet med publiceringen av de ofantligt stora vikingatida myntskatter som påträffats och påträffas inom det nuvarande Sveriges gränser. Hon har där sysslat med de skandinaviska mynten, som i huvudsak imiterar anglosaxiska silverpennies, till en början dock karolingiska. Hennes doktorsavhandling, Nordiska mynt före år 1000 (1966), tog upp de tidigaste präglingarna, som har kallats ”birkamynt”; hon kunde med en snillrik bevisföring klargöra att de äldsta typerna (från 825 och framåt) härrörde från södra Danmark (Hedeby) och de från 900-talet längre upp i samma land, men ingalunda från Birka. Avhandlingen renderade henne en docentur vid Lunds universitet.

Från 1962 fast anställd vid Kungl Myntkabinettet och dess chef 1971-79, fick hon trots de dagliga, administrativa göromålen och utställningarna möjlighet att publicera såväl fortsatta studier i och kataloger över framför allt Sigtuna-myntningen, ett större populärarbete, Mynt och människor (1968), samt att göra en forskningsinsats (med katalog) över Den senmedeltida penningen i Sverige (1980).

När sistnämnda arbete utkom hade hon blivit den första innehavaren av Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria (1979-92), först vid HSFR men sedan placerad vid Stockholms universitet. Hon var också redaktör för det omnämnda stora arbetet med de vikingatida skatterna, Corups nummorum saeculorum IX-XI, och den skriftserie som utger monografier i ämnet. Utöver flera tidigare förstudier – bl a över den tidiga norska myntningen – är Malmer nu inne på tredje delen av publiceringen av de skandinaviska mynten av anglosaxisk typ (Sigtunamynt och andra), som började slås ca 995 i bl a Sigtuna. Bilden av denna myntning har i hög grad förändrats på grund av hennes forskning. Bl a har hon påvisat att präglingen varit i det närmaste kontinuerlig ca 995 – 1030, men att flertalet mynt har meningslösa inskrifter eller imiterar engelska förebilder och först genom hennes ingående stampstudier kan visas hänga samman med de fåtaliga mynt, som är läsliga och slagits i Olof Skötkonungs och Anund Jakobs namn. Det är kanske bortåt 2 miljoner silverpenningar som tillkommit i Sigtuna. Verktyg har transporterats så långt som till Lund, så ett och annat problem återstår att lösa. Den snart färdigställda tredje volymen behandlar framför allt den sista perioden, 1020-talet. Hennes teckningar av mynten och återgivande av inskrifterna utgör ett beundransvärt detaljarbete, som sedan möjliggjort vittgående slutsatser – men med bibehållande av en sträng kritisk inställning till materialets och resultatens bärkraft.

Brita Malmers insats inom numismatiken och då särskilt den vikingatida är den väsentligaste och resultatrikaste i vårt land och under de senaste hundra åren.

2000 Professor Berta Stjernqvist

1995 Professor Mats P. Malmer

1994 Professor Ian Hodder

1993 Sir David Wilson

1990 Professor Louis Binford och överantikvarien Sverker Jansson

1987 Professor Jüri Selirand

1986 Professor Sten Karling, direktör Einar Kjellén och professor Michael Müller-Wille

1980 Professor Greta Arwidsson

1975 Professor Wilhelm Holmqvist