2016 Bente Magnus

Vid Svenska Fornminnesföreningens julmöte den 7 december kommer Bente Magnus att mottaga Hildebrandspriset samt föreläsa om ”Hans Hildebrand, sikkerhetsnålen og dens mangfoldige utvikling”. Se aktuellt program för mer information.

Prismotiveringen:

2016 års Hildebrandsstipendium till Mag. art. Bente Magnus
Bland de många arkeologer som kvalificerar till ett Hildebrandsstipendium har jag valt att särskilt framhålla Mag. art. Bente Magnus som en lämplig mottagare av priset.

Bente Magnus föddes 1939 i Oslo. Fram till 1989 då hon flyttade till Sverige var hon bosatt i Norge där hon studerat arkeologi vid universiteten i Oslo och Bergen och innehaft et flertal musei-, forsknings- och universitetstjänster under åren 1967-1987. Bente Magnus har även bedrivit universitetsstudier i Aten samt deltagit i arkeologiska fältundersökningar i Libyen. Från Norge har hon omfattande erfarenhet av arkeologiskt fältarbete.

Mag.art. blev hon 1967 vid Bergens universitet på en avhandling om Nordfjords yngre järnålder och med klassisk grekiska och kultur samt klassisk arkeologi som bifack. Åren 1975-1981 var hon forskningsstipendiat vid Norges Almenvitenskapelige Forskningsråd och erhöll docentkompetens som førsteantikvar (1981-1987) vid Universitetet i Bergen, Historisk Museum. 1988-1989 var hon underdirektör hos Riksantikvarien i Oslo. År 1990 fick hon projektanställning vid Historiska Museet och Riksantikvarieämbetet i Stockholm. 1992-2006 bedrev hon egen konsultfirma ”Bente Magnus Cultural Heritage Consultant AB” inom vilken omfattande projektarbeten utfördes för bl.a. RAÄ och SHMM. Under hela sin karriär har Bente Magnus varit en flitig arkeologisk skribent, vilket framgår av hennes CV. Pensionärstillvaron har ingalunda inskränkt hennes publikationsverksamhet. Hon är fortfarande mycket aktiv. År 2010 publicerade hon till exempel en stor avhandling tillsammans med Siv Kristoffersen ”Spannformete kar. Utvikling og variasjon” (AmS Varia 50) och har flera intressanta forskningsuppgifter på gång, bl.a. en som avser en monografi om de svenska reliefspännena från folkvandringstiden.

Bente Magnus framhåller i sitt CV att hon ”arbeidet mye med formidling og populærvitenskap og dels produsert dels fungeret som fagekspert ved oppbyggingen av diverse utstillinger samt radioprogrammer för NRK (Norges radio). Dessuten har jeg vært svært aktiv innen Norsk Kulturhistoriske Landsforbund (NKKM) og internasjonalt museumsvæsen, International Council of Museums (ICOM) og kulturminnesværn, særlig bygnings- og landskapsværn innenfor Fortidsminneforeningen i Norge.” För tiden 1991-2005 redovisar CV:t följande projektanställningar För RAÄ och SHMM.

1991-1993
Medarbetare i det internationella projektet med utställningen Luftangrepp som sattes upp i Stockholm, Trondheim, Bergen, Krakow, London och Haag.

1992-1993
Fungerat som arkeologisk expert för Kulturmagasinet i Sundsvall i förbindelse med uppbyggnaden av utställningen ”Hövdingen i Högom”.

1994-1996
Varit sakkunnig konsult för Birkamuseets permanenta utställning.

1995-1997
Varit medarbetare i EU-projektet ”The transformation of the Roman World”.

1997-1999
Varit sakkunnig konsult och föremålsansvarig för de årliga temautställningarna på Birkamuseet.

Utöver sina engagemang för RAÄ och SHMM har Bente Magnus personligen och privat flitigt deltagit i den arkeologiska debatten, t.ex. genom att engagera sig i Helgö- och Bäckbyprojekten och som norsk representant (1999-2009) fungera som delredaktör för Reallexikon für Germanische Altertumskunde. Hon har också varit norsk redaktör för NAA (Nordic archaeological Abstracts) och 1980-1987 aktiv i det internationella textilnätverket NESAT (North European Symposium for Archaeological Textiles).

Sammanfattande omdöme
Bente Magnus har under hela sin karriär framstått som en modig representant för nordisk arkeologi som inte varit rädd för hävda sitt ämnes intressen i konflikter med överordnade och kolleger även om detta ibland medfört personliga motgångar. Hennes verksamhetsbas har varit bred och internationell och växlat mellan forskning, utställningsarbete och publikationsverksamhet. Hon har fört en svensk-norsk arkeologis tradition vidare vilken kan sägas ha börjat då gotlänningen Gabriel Gustafsson under unionskrisens år anförtroddes ansvaret för undersökningen av Osebergsskeppet, och under andra världskriget då flera norska arkeologer som flyktingar kom att arbeta på svenska museer. Det manifesterade sig år 1952 då Haakon Shetelig som förste icke-svensk erhöll Svenska Fornminnesföreningens Oscar Monteliusmedalj.

Bente Magnus är en synnerligen aktiv och internationellt mycket respekterad arkeolog med särskilt intresse för järnåldern, där hon gjort viktiga bidrag särskilt till folkvandringstidens stilhistoria. Hon är en mycket lämplig mottagare av Hildebrandspriset 2016.

Jan Peder Lamm, stipendiesekreterare i Svenska Fornminnesföreningen

2016 Alexandra Pesch

Alexandra Pesch kommer att mottaga Monteliusmedaljen den 26 oktober på Historiska museet, se följande länk.

Alexandra Pesch
Arkeolog, tysk medborgare, född 25/7 1965. Sedan 2009 anställd som ”Seniorforscherin” vid Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie in Schleswig (ZBSA), och samtidigt vid universitetet i Kiel,

Ph Dr 1995 i arkeologi, Dr habil. i både arkeologi och germanistik (nordisk filologi) 2014 (Univ. München). Pesch har inom arkeologin specialiserat sig på järnåldern från och med den romerska kejsartiden och fram till och med medeltiden. Särskilt framträdande insatser har hon gjort på ”konstarkeologins” ikonografiska område där hon särskilt inriktat sig den skandinaviska bildkonsten som den gestaltat sig i den komplicerade djurornamentiken samt med dess relation till senromersk och kontinentalgermansk konst.

Studierna kring djurornamentiken fann sin form då Pesch i början av sin karriär arbetade som assistent till professor Karl Hauck vid universitetet i Münster. I centrum för forskningarna stod då folkvandringstidens guldbrakteater, vartill senare kom de med dem tekniskt och ikonografiskt besläktade svenska guldhalskragarna. Efter Haucks frånfälle 2007 har Pesch fortföljt dennes arbete med brakteaterna. Efter att sedan 2000 ha publicerat närmare 20 braktatrelaterade uppsatser utkom hon 2007 med den 600 sidor långa avhandlingen Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit – Thema und Variation i vilken hon sorterat upp och analyserat det då ca 1000 nummer omfattande materialet i s.k. formularfamiljer. Härigenom har möjligheterna att utvärdera och förstå denna guldsmyckegrupp som är folkvandringstidens största väsentligt förbättrats.

Alexandra Peschs brakteatforskningar och omfattande engagemang som universitetslärare, utställnings-, workshops- och symposiearrangör kvalificerar henne i sig väl för att föreslås som mottagare av Oscar Monteliusmedaljen. Dock är det inte i första hand till dessa insatser jag nu vill referera utan till det stora och förtjänstfulla arbete hon nedlagt på förverkligandet av en stor monografi om den svenska folkvandringstidens guldhalskragar – de förnämligaste guldsmedsarbeten som någonsin framställts i Norden. Arbetet (ca 700 sid) utkom hösten 2015 och har titeln Die Kraft der Tiere. Völkerwanderungszeitliche Goldhalskragen und die Grundsätze germanischer Kunst. Det är tryckt i Mainz och utgivet i samarbete mellan Römisch-Germanisches Zentralmuseum (Leibnitz Forschungsinstitut für Archäologie) i Mainz och Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie, Schloss Gottorf i Schleswig. Huvudförfattare är Alexandra Pesch under medarbete av undertecknad, Maiken Fecht (+), Barbara Armbruster och Lars O. Lagerqvist.

I sammanhanget vill jag kort redogöra för monografins tillkomsthistoria. Egentligen började den redan 1891 då dåvarande riksantikvarien, Hans Hildebrand, i en uppsats omnämnde att han då förberedde en monografi om guldhalskragarna. Hur långt han kom med sitt arbete får vi nog aldrig veta eftersom något manuskript inte synes finnas bevarat i arkiven. I början av 1970-talet återupptog prof. Wilhelm Holmqvist planerandet av en vetenskaplig monografi och publicerade vid ett symposium ett förarbete därtill. 1980 utkom han med vad han betecknade som ännu ett förarbete, den populärvetenskapliga boken Guldhalskragarna. Det är en mycket trevlig och vacker bok som hittills varit den främsta källskriften i ämnet. Men tyvärr fick Holmqvist aldrig tillfälle att fullfölja intentionen att skriva sin stora vetenskapliga monografi.

1986 kom guldhalskragarna att aktualiseras efter upprepade inbrottsförsök som medförde att Statens historiska museum (SHM) måste evakuera sina forntida guldsmidesföremål till Riksbanken. Undertecknad som då var närmast ansvarig för halskragarna kontaktade då Römisch-Germanisches Zentralmuseum i Mainz (RGZM) och lyckades få till stånd ett samarbete mellan SHM och detta museum som gjort sig känt för sina goda kunskaper då det gäller kopietillverkning. På det sättet fick SHM:s besökare möjlighet att till dess säkerhetsaspekterna kunnat lösas genom tillkomsten av det 1994 öppnade Guldrummet åtminstone kunna få se goda kopior av halskragarna. RGZM inbjöd mig att i Mainz följa kopieringsarbetet under vilket det överenskoms att de båda museerna skulle verka för att kunna publicera en monografi om halskragarna. Närmast ansvariga för detta arbete blev undertecknad och för den guldsmidestekniska sidan därav RZGM:s chefskonservator, Goldschmiedemeisterin Maiken Fecht. 2008 presenterade Fecht första versionen av sitt manus och då kom också Alexandra Pesch att som representant för det nyligen startad ZBSA adjungeras för att skriva den ikonografiska delen av arbetet. I augusti 2010 skedde det katastrofala att Maiken Fecht förolyckades och projektet stod då utan sin gulsmidestekniska medarbetare. Till all lycka kunde Dr Barbara Armbruster (nu professor i Toulouse) övertalas att överta hennes roll. År 2010 gick jag i pension men projektet levde vidare, nu med Alexandra Pesch som primus motor.

Av ovanstående och hennes bifogade CV framgår att Alexandra Pesch är en ytterst kompetent och produktiv arkeolog speciellt intresseinriktad på folkvandringstidsstudier av skandinavisk arkeologi. Hon är inom detta område en av Europas främsta experter. Hon är en ytterst välförtjänt mottagare av Oscar Monteliusmedaljen.

Jan Peder Lamm

2015 Erik Cinthio

Erik Cinthio, professor emeritus i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet.

Erik var professor vid Lunds universitet mellan åren 1980 och 1986, men började undervisa i medeltidsarkeologi redan på 1950-talet som docent i konsthistoria.

Det är ingen överdrift att säga att utan Erik, ingen medeltidsarkeologi i Sverige som vi i dag känner den. Hans betydelse för ämnets etablering och utveckling i vårt land är sannerligen stor, och många är hans efterföljare som alla har gemensamt att de stammar från Eriks institution i Lund.

Erik utvecklade medeltidsarkeologin till en självständig akademisk disciplin i Sverige och hans forskning har främst varit inriktad på kyrko- och stadsarkeologiska problem.

År 1986 hyllades Cinthio med en gedigen festskrift ‪”Medeltiden och arkeologin: festskrift till Erik Cinthio”‬ i volym 1 av Lund studies in medieval archaeology.‬

Det är med stor glädje som Svenska Fornminnesföreningen tilldelar Erik Cinthio föreningens Oscar Montelius-medalj 2015.‬‬