Lektor emerita, docent Ulla Lund Hansen har under en stor del av sin yrkesverksamma tid varit knuten till Köpenhamns universitet där hon fungerat som lärare och forskare.

Det var också vid Köpenhamns universitet som hon 1987 lade fram sin doktorsavhandling Römischer Import im Norden. Wahrenaustausch zwischen dem Römischen Reich und dem freien Germanien während der Kaiserzeit unter besonderer Berücksichtigung Nordeuropas.

Avhandlingen, som behandlar romersk import i Norden och kontakterna mellan det romerska riket och Skandinavien, är en milstolpe i förståelse av den romerska järnåldern som inte bara har betydelse för Norden utan för hela norra Europa.

Genom den mycket grundläggande och brett upplagda analysen som sker i avhandlingen kunde inte minst de kronologiska ramarna för importens uppträdande i Norden fastställas. Men Ulla Lund Hansen nöjde sig inte med detta utan lät också de kronologiska resultaten få kulturhistorisk tillämpning och kunde därmed på en bred front teckna den kulturhistoriska utvecklingen i Norden under de fyra första århundraden efter Kristi födelse.

Genom att kronologiskt fingruppera gravar och föremål var det också möjligt att i viss mån koppla dessa nordiska fynd till kända historiska händelser på romerskt område. Hennes analyser och förståelse av romersk järnålder har givit ett bestående avtryck i forskningen kring perioden och numera bygger en väsentlig del av den forskning som görs på hennes fundamentala arbete.

Slutligen skall nämnas att Ulla Lund Hansen kallats till hedersdoktor i Lund för sina insatser för att stärka förbindelserna mellan universiteten i Lund och Köpenhamn samt för sin roll i Uppåkraprojektet. Hon har också genom en omfattande analys publicerat det vetenskapligt mycket värdefulla glasmaterialet från Helgö i Mälaren. Tack vare sin stora materialkännedom har hon, som kanske den enda i Norden, kunnat sätta detta material i ett större kulturhistoriskt sammanhang.

Svenska Fornminnesföreningen har det stora nöjet att tilldela Ulla Lund Hansen Oscar Monteliusmedaljen vid årsmötet 2015.

Tal till prof. Lars Larsson vid mottagandet av Oscar Montelius-medaljen den 7 maj 2014

Officerare i uniform ser ofta ut som levande CV-n som kan avläsas och tolkas av den initierade. Man börjar med att granska axelklaffarnas stjärnor eller streck och får därigenom reda på hur långt de kommit i karriären. Många av dem har därutöver en eller flera färgglada tygremsor fastsatta i brösthöjd på vänster sida. De symboliserar dekorationer de fått för särskilda insatser de gjort. Då de uppträder i högtidsdräkt bärs de klirrande originalen. Jämför man vid ett sådant tillfälle en högre officer med en minst lika meriterad frackklädd akademiker så utfaller CV-t ytterst sällan till akademikerns fördel. Tvärtom verkar det som om han eller hon aldrig åstadkommit någonting värt att offentligen uppmärksammas.

Men skenet bedrar. Akademikerna belönas oftast på ett helt annat sätt. De kan bli hedersdoktorer vid andra universitet eller fakulteter än de egna, de kan en eller flera gånger ha uppmärksammats med en festskrift eller med en subskriberad medalj med det egna porträttet, alltså en version av porträttet men avsedd att förvaras hemma hos både medaljören och de som subskriberat på medaljen. Det finns också förtjänstmedaljer präglade av olika organisationer som delas ut till särskilt förtjänta personer inom deras verksamhetsfält. Somliga är avsedda att bäras andra inte. Främsta exemplet är nobelmedaljerna som tillsammans med ett diplom utgör kvittot på nobelpriset. I gamla dagar var medaljerna ofta av rent guld och deras öde blev lätt att medaljören snabbt sålde dem till nedsmältning för att bättra på sin dåliga ekonomi.

Till de medaljutdelande humanistiska organisationerna hör Svenska Fornminnesföreningen. Dess finaste utmärkelse är Oscar Monteliusmedaljen, instiftad 1947. Den utdelas för ”framståemde insatser på föreningens intresseområden, främst arkeologisk forskning, men även den yttre kulturminnesvården och museiväsendet”. Också utländska medborgare kan tilldelas medaljen. Första gången den delades ut var 1952 då den tilldelades den norske arkeologen, professor Harald Shetelig. 10 år senare erhöll kung Gustaf VI Adolf medaljen och 8 år senare, d.v.s.- 1970 var det prof. Birger Nermans tur att medaljeras.

Genom åren har 29 Oscar Monteliusmedaljer utdelats, alltså ungefär en vart annat år men ibland har det varit långa intervall mellan medaljeringarna och ibland har upp till 3 personer fått den samma år.

Hur ser då den typiske Oscar-Monteliusmedaljören ut. Jo det kan jag tala om, precis som dagens medaljör, professor Lars Larsson från Lunds universitet. Han eller hon är som Lars en välförtjänt arkeolog och professor. Endast 8 icke-professorer har tilldelats medaljen. I allmänhet är vederbörande svensk men genom åren har också 7 utländska medborgare fått medaljen, i samtliga fall också de professorer.

Det är alltså en sparsmakad församling som Svenska Fornminnesföreningen valt att ge sin främsta utmärkelse. Dagens medaljör befinner sig i ett mycket hedervärt sällskap och har i högsta grad själv förtjänat denna hedersbetygelse. Lars har redan från mycket unga år haft en o ovanlig arkeologiskt inriktad approch, både inomvetenskapligt och utåtriktat. Man kan säga att karriären började redan i tonåren då han på fädernegården i Skåne ristade en egen runsten. Sedan fortsatte detta arkeologiska underbarn som på räls via Lunds universitet på den inslagna vägen med studier och amanuens och assistentförordnanden. FK blev han 1969 med betyg i arkeologi, historia och kvartärgeologi. En god grund för vidare forskning. Lars tog den i kronologisk ordning Först med omfattande studier gällande skånsk stenålder. Nu klassiska fyndorter som Ageröds mosse och Skateholm virvlar förbi som tungviktare i hans över 450 titlar omfattande bibliografi. FD blev han 1978 vid 31 års ålder. 1980-84 verkade han som docent i arkeologi för att 37 årung bli professor i ämnet vid Lunds universitet. 1989 invaldes han som ledamot i Kungl. Vitterhetsakademien och 2001 även i Kungl. Vetenskapsakademien – att bli medlem i bägge dessa akademier är något mycket ovanligt och borgar väl för Lars Larssons stora kapacitet. Personligen är han en lugn och sansad person som verkar helt ostressad, ja rent av så avslappad och jovialisk att man har svårt att förstå en så trevlig man verkligen kan ha åstadkommit så mycket av arkeologisk hårdvara.

Då man studerar hans CV blir man imponerad av hans mångsidighet. Visserligen är det sydskandinaviska stenåldersstudier som dominerar men där finns hela tiden vidare vyer som fört honom i stort sett runt hela jordklotet med viktiga nedslag i Lettland, Portugal, Sydafrika och till och med på Påskön. Kronologiskt omfattar studierna allt från de tidigaste människorna och fram till medeltiden. Särskilt intresse har han som professor kommit att intressera sig för att undersöka och skriva om Lunds föregångare, Uppåkra. Dit har han också förlagt den arkeologiska institutionens seminariegrävningar. Utöver den handfasta fältarkeologin har Lars dessutom fungerat som redaktör och utgivare eller medutgivare av ett stort antal arkeologiska publikationer. Särskilt skall nämnas att han sedan 2008 varit huvudredaktör för Fornvännen. Till detta kommer all handledning han givit de studerande på olika nivåer och det fruktbärande tvärvetenskapliga samarbetet särskilt med företrädare för naturvetenskaper som kvartärgeologi, C14-datering, osteologi, antropologi och kulturgeografi. Intresset och energin har ingalunda förminskats i och med att Lars nu gått i pension, han är lika nyfiken och initiativrik som någonsin.

Svenska fornminnesföreningen kan gratulera sig själv att i Lars Larsson ha funnit en så kvalificerad forskare att belöna med sin Oscar Monteliusmedalj. Föreningen önskar honom all lycka till under kommande år. Vi ser med förväntan fram emot alla spännande rör han kommer att överraska oss med.